miriam

...som bekant har ju jag och den lilla vikingen nu bytt namn och tagit den tatuerades som familjenamn. Det gick ganska smärtifritt vad gäller registrering hos myndigheter och banker. Faktum är att det gick så fort att jag inte ens hann berätta det själv. Jag sprang på min chef bara några dagar efter att vi bytt namn och hon glad i hågen sa "Din filur, du har ju bytt namn...det var en överraskning"...ja, men tänkte jag  - det är ju bara några dagar sedan det gick igenom.

Så gick jag in på min internetbank och undrade hur jag kunnat komma in på någon annans banksida...det tog ett tag innan jag fattade att jag bytt namn själv och det var ju faktiskt min sida. Så kom jag på att det kanske är läge att byta bankkorten också utifall att jag skulle behöva dra dem i slip...ni vet som på den gamla goda tiden (jag kommer ihåg en gång i Grekland när jag och den tatuerade köpta guldsmycke och den glade butiksägaren bara drog fram en av de där gamla slipparna som man drog kortet i utan att ens be om leg....vi undrade om vi ens betalade för smyckena eller om han bara gav bort dem...vi betalade) så jag ringde till kundtjänst där han gladeligen skulle hjälpa mig...ja visst vad är det riktiga namn sa han?? Va??? Mitt riktiga namn? Jo det nya men det gamla var väl också riktigt?? Så fortsatte samtalet på samma sätt med vad är mitt riktiga namn??? Jag började skratta för det var så komiskt men det tyckte inte han på banken som blev surare och surare på rösten... till slut fick jag mina nya kort iallafall.