miriam

Igår var dagen som jag inte sett fram emot. Vi har haft sådan tur eftersom den tatuerade sambon kunnat vara hemma en hel månad och verkligen kunnat göra saker tillsammans med Vidar. Framförallt har jag varit glad eftersom jag inte kunnat röra mig riktigt efter kejsarsnittet förräns den sista veckan. Vi har  verkligen haft den ultimata familjelyckan trots lite sömn på nätter och en del skrik från Vidar som vi måste lära oss tyda och naturligtvis önskar jag att det fanns en handbok typ "när det barn skriker såhär aaaaaaaaarrrhgg...betyder det att han är hungrig....när han skriker ehh...ehh....ehh...betyder det att han är uttråkad.. " men det har varit en rolig månad. Utom en kväll när den tatuerade skulle åka och röka cigarr med kompisarna och fira sonens ankomst till oss. Jaha sa jag kaxigt, klart vi kan vara hemma själva. Det var en kväll full av prövningar. Vidar saknade pappa och vägrade, fullkomligen vägrade att sova. Han skrek och var arg och ledsen och vad jag än gjorde så ville han inte alls sova eller lugna ner sig. Så efter ca fem timmar av detta upprörda tillstånd gav jag upp lade mig med den lille vikingen i famn och somnade, varvid han tvärslocknade. Detta har vi provat efter men det funkar inte alls längre...han har kommit på oss!!!

Nu ska jag vara hemma själv i 5 dagar, eller snarare nätter då den tatuerade jobbar natt och Vidar har de senaste kvällarna pratat med mycket hög stämma. Så jag var nervös igår att det skulle bli så hela tiden. Men så blev det inte, den lille Vikingen låg snällt och jollrade och vi pratade (= jag ler stort och säger hej hej heeeeeeej och till slut härmar han mig och drar på mungiporna) och han sov gott så jag fick också sova. Jag saknar den tatuerade men jag och Vidar har det mysigt ihop!!