miriam

Igår skulle jag ha träffat en kompis och fikat. Jag har inte träffat henne på evigheter men det är inte mitt fel eftersom det alltid är hon som ställer in i sista minuten. Det är alltid väldigt dramatiska ursäkter och förklaringar till varför hon inte kan heller.

Det började för ca 2,5 år sedan, vi var ett gäng kompisar som skulle hem till en annan kompis och äta middag. Vi var några som stod och väntade men hon dök aldrig upp, vi kan för enkelhetens skull kalla henne B. Nåväl till slut gick vi andra lätt förbryllade hem till vår kompis, när vi sitter där piper det mer eller mindre samtidigt till i allas mobiltelefoner. B har skickat ett meddelande att hon tyvärr inte kan komma till middagen då hennes morfar ligger på sjukhus och svävar mellan liv och död. Självklart är detta en acceptabel ursäkt och alla förstår. Under det närmsta året som följer så ställer B in varje träff med oss i sista minuten eller gärna ett par timmar EFTER att vi skulle ha träffats och hänvisar till att hennes morfar är på väg in till sjukhus. Så blir hon gravid och vi lyckas faktiskt träffa henne några gånger då. Hennes morfar dör och det får till följd att hon bråkar med en av oss för att hon inte tycker att denne kompis deltar ordentligt i sorgen.....så vi splittras i två grupper tills vi övriga kompisar faktiskt kommer överens om att bråket mellan B och den andre inte rör oss.

Ändå är det bara jag som träffar B nu...de andra har slutat bry sig. De har tröttnat på att B ställer in varje träff och hänvisar till än det ena än det andra och mest populärt är det att skylla på hälsan, om inte sin egen så hennes mamma nu. Till saken hör att B är en av de egentligen friskaste människor jag har träffat. Likväl är det senaste året bara jag som träffar henne....men så börjar hon ställa in alla träffar med mig också....barnet är sjukt, hon har bråkat med pappan, barnet är sjukt igen, mamma och barn är sjukt. Till slut nådde jag en punkt när jag gav upp och slutade svara. Då kom det efter ett par veckor ett sms som sa att hon tänkte ofta på mig och min graviditet.....så efter några svängar så skulle vi då till slut träffas igår.

Jag gick hela dagen och väntade på att det skulle komma ett sms där hon ställde in träffen men ingenting kom!!!! Sagt och gjort så åkte jag in till träffpunkten i stan där vi bestämt att vi skulle ses. Så.....igår stod jag - höggravid och trött efter jobbet men glad för att äntligen träffa henne och väntade i 20 minuter i -13 graders kyla och hon dök inte upp och svarade inte i mobilen. Jag gick, ringde upp våra i hennes fall tidigare gemensamma vänner och deklarerade att det var sista gången jag träffade henne, eller snarare offrade att boka upp en ledig kväll jag kunde använt till annat. Efter 45 minuter skickar hon ett sms där hon säger att hon sitter på akuten med magsår och barnet i famn..... Ärligt talat så bryr jag mig inte för jag är inte säker på att det är sant. Det end jag kan säga är att det är tragiskt för henne för hon har snart ingen kvar som orkar träffa henne. Vem vill umgås med någon som inte kan försöka förklara sig eller ens försöka vårda en vänskap!!! Så hej då vännen!!