Lunch med kompisen och Vidar för första gången...!!!
Idag skulle jag träffa min kompis och äta lunch och Vidar skulle följa med. Det krävde en viss planering d v s se till att Vidar var mätt och belåten när vi träffade kompisen för annars skulle han högljutt protestera mot den enorma orättvisa att jag - elaka mamman - satt och åt och där låg han, den stackars lille med hungersnöd!! Han har helt rätt så han fick äta först och sedan skulle vi träffa kompisen. Så lär jag mig då hur det är att vara tankspridd småbarnsmamma. Jag tyckte att allt gick så smidigt. Med mätt och belåten bebis gick jag ner och drog fram barnvagnen (vi bor högst upp i ett hus utan hiss så vi har barnvagnen i källaren) och bäddade ner en sömnig Vidar Viking. Jag hade äntligen lyckats få med mig ett paket som jag i veckor gått och sett att jag måste posta men alltid glömt bort varje gång jag var på väg ut - men det kom med. Jag hann ta ut pengar...det flöt så bra och oj va jag kände mig duktig. Väl nere vid tunnelbanan så kom jag på vad jag glömt....jag hade satt på en tvättmaskin och i vanliga fall så stoppar vi vattenslangen (den slang som spolar ut vattnet ur maskinen...vet inte vad det heter) i toaletten då vi bor i ett gammalt hus och man vet aldrig när det är stopp i duschavloppet. Så väl nere i tid för att träffa kompisen var det så dags att komma ihåg att jag lagt slangen på golvet när jag själv behövde använda faciliteterna....neeeeeeeeeeej. Den tatuerade sover hårt när han jobbar.....what to do what to do....skulle jag tvinga den hungriga kompisen att vänta med barnvagnen nere när jag själv sprang upp?? Jaha....äh....jag struntade i det, slangen låg ju på badrumsgolvet och det värsta som kunde hända var att lite rann ut i hallen. Det lär väl inte bli några mögelskador på ett par timmar...hoppas jag!!
Helt ensam med Vidar..hur ska det gå?
Igår var dagen som jag inte sett fram emot. Vi har haft sådan tur eftersom den tatuerade sambon kunnat vara hemma en hel månad och verkligen kunnat göra saker tillsammans med Vidar. Framförallt har jag varit glad eftersom jag inte kunnat röra mig riktigt efter kejsarsnittet förräns den sista veckan. Vi har verkligen haft den ultimata familjelyckan trots lite sömn på nätter och en del skrik från Vidar som vi måste lära oss tyda och naturligtvis önskar jag att det fanns en handbok typ "när det barn skriker såhär aaaaaaaaarrrhgg...betyder det att han är hungrig....när han skriker ehh...ehh....ehh...betyder det att han är uttråkad.. " men det har varit en rolig månad. Utom en kväll när den tatuerade skulle åka och röka cigarr med kompisarna och fira sonens ankomst till oss. Jaha sa jag kaxigt, klart vi kan vara hemma själva. Det var en kväll full av prövningar. Vidar saknade pappa och vägrade, fullkomligen vägrade att sova. Han skrek och var arg och ledsen och vad jag än gjorde så ville han inte alls sova eller lugna ner sig. Så efter ca fem timmar av detta upprörda tillstånd gav jag upp lade mig med den lille vikingen i famn och somnade, varvid han tvärslocknade. Detta har vi provat efter men det funkar inte alls längre...han har kommit på oss!!!
Nu ska jag vara hemma själv i 5 dagar, eller snarare nätter då den tatuerade jobbar natt och Vidar har de senaste kvällarna pratat med mycket hög stämma. Så jag var nervös igår att det skulle bli så hela tiden. Men så blev det inte, den lille Vikingen låg snällt och jollrade och vi pratade (= jag ler stort och säger hej hej heeeeeeej och till slut härmar han mig och drar på mungiporna) och han sov gott så jag fick också sova. Jag saknar den tatuerade men jag och Vidar har det mysigt ihop!!
Nu ska jag vara hemma själv i 5 dagar, eller snarare nätter då den tatuerade jobbar natt och Vidar har de senaste kvällarna pratat med mycket hög stämma. Så jag var nervös igår att det skulle bli så hela tiden. Men så blev det inte, den lille Vikingen låg snällt och jollrade och vi pratade (= jag ler stort och säger hej hej heeeeeeej och till slut härmar han mig och drar på mungiporna) och han sov gott så jag fick också sova. Jag saknar den tatuerade men jag och Vidar har det mysigt ihop!!
Mamma, pappa, barn eller mamma, mamma, barn??
Jag har verkligen tur. Den tatuerade sambon är så glad över sonen och vill verkligen vara delaktig i allt. Jag är otroligt bortskämd och jag vet om det. Det finns dagar då jag inte behöver byta en enda blöja för den tatuerade sambon gör det utan diskussion, "jamen, du ammar ju, jag vill ju också göra något viktigt" svarar han när jag halvlamt erbjuder mig att byta åtminstone en blöja. Det gäller både dag och natt. Den tatuerade sambon är verkligen duktig på att ta hand om Vidar. Han kontrollerar varenda liten prick som Vidar får, han ser små svullnader och har dem under uppsikt och det var han som upptäckte att Vidar på ett dygn vuxit ur de minsta blöjorna och fått blöjskav som gjorde ont. Den tatuerade sambon smörjde och fixade och donade. Och han sjunger för Vidar!!!!! Under alla år vi har varit tillsammans har jag aldrig hört den tatuerade sambon sjunga, inte ens när han tagit på tok för många järn innanför västen!!! Men helt plötsligt satt han där en dag och sjöng Kalinka (ok...vi håller på att försöka damma av alla gamla barnvisor som vi glömt bort. Själv var jag tvungen att sjunga för Vidar en dag när han var jätteledsen och jag kunde inte komma på en enda låt så det slutade med att jag sjung en skotsk "pub-visa" om skotten Donald som alltid går i kilt. Den käcka refrengen går såhär "...and all the Lassies say hey Donald where´s your trousers? Let the wind blow high let the wind blow low...")
Jag läste mycket innan om mödrar som gick in och tog över barnet helt, hur de blev helt uppslukade av barnet och hur pappan hamnade utanför. Så vill inte jag ha det! Vi är en familj och där ska vi båda kunna ta hand om Vidar och framförallt är det viktigt att Vidar känner sig lika trygg hos båda. Eftersom den tatuerade sambon jobbar schemalagda tider så kan han ofta följa med på alla BVC tider (han var med på varenda besök hos MVC när jag var gravid) för att han vill och är engagerad. Eftersom jag inte är förtryckt hemma (bara när vi bråkar för då är jag den mest försmådda kvinnan i hela världen) så tar jag vid dessa besök ibland ett steg tillbaka och ger den tatuerade utrymme, det är ju vår familj. Det intressanta är att den tatuerade ställer en fråga till barnmorskan och hon svarar genom att titta på mig och prata med mig, inte med honom. Det har varit så genomgående hos alla vi har gått till (utom på BB). Den tatuerade kommenterade detta en gång själv och sa något i stil med "räknas inte papporna lika mycket som mammorna?". Han har helt rätt.....det tjatas så mycket om att alla pappor ska vara så engagerade i sina barn men när de är det så möter de ibland ganska svala reaktioner. Hur ska pappor vilja fortsätta om de får sådana reaktioner? Ska vi kanske börja kvotera in BVC-besök och liknande för bara papporna precis som vi ska kvotera in kvinnor i alla led? Eller som man säger så fint..."It takes two to Tango..."!!!
Jag läste mycket innan om mödrar som gick in och tog över barnet helt, hur de blev helt uppslukade av barnet och hur pappan hamnade utanför. Så vill inte jag ha det! Vi är en familj och där ska vi båda kunna ta hand om Vidar och framförallt är det viktigt att Vidar känner sig lika trygg hos båda. Eftersom den tatuerade sambon jobbar schemalagda tider så kan han ofta följa med på alla BVC tider (han var med på varenda besök hos MVC när jag var gravid) för att han vill och är engagerad. Eftersom jag inte är förtryckt hemma (bara när vi bråkar för då är jag den mest försmådda kvinnan i hela världen) så tar jag vid dessa besök ibland ett steg tillbaka och ger den tatuerade utrymme, det är ju vår familj. Det intressanta är att den tatuerade ställer en fråga till barnmorskan och hon svarar genom att titta på mig och prata med mig, inte med honom. Det har varit så genomgående hos alla vi har gått till (utom på BB). Den tatuerade kommenterade detta en gång själv och sa något i stil med "räknas inte papporna lika mycket som mammorna?". Han har helt rätt.....det tjatas så mycket om att alla pappor ska vara så engagerade i sina barn men när de är det så möter de ibland ganska svala reaktioner. Hur ska pappor vilja fortsätta om de får sådana reaktioner? Ska vi kanske börja kvotera in BVC-besök och liknande för bara papporna precis som vi ska kvotera in kvinnor i alla led? Eller som man säger så fint..."It takes two to Tango..."!!!
Mödrars ömma självförtroende
Alla barnmorskor jag träffat hittinitlls har varit faktiskt helt underbara men den vi har på BVC gör mig så arg så tack och lov var den tatuerade sambon med för igår gjorde hon mig så arg. Anledningen till detta var att jag som nybliven mamma har ett jättekänsligt självförtroende (liksom de flesta andra nyblivna mammor). Det är en sak att älska sitt barn gränslöst men som jag tidigare skrivit lär man sig en massa nya praktiska saker som man inte hade tänkt på, och det är väl det som är poängen när man är första-barns-förälder, att lära sig!!
Nåväl, att gå till den barnmorska vi har nu känns mera som att gå till barnavårdsnämnden varje gång och få utvärderat huruvida vi ska få ta med vår son hem efter besöket eller inte. Det känns inte som vi bara ska väga honom. Det är mer sättet hon uttrycker sig på och stilen (ganska dryg och slängig, jag förväntar mig nästan att hon ska slänga upp fötterna på skrivbordet och spotta ut en loska full med tuggtobak på golvet samtidigt som hon försöker köra med någon "vi är ju polare stil", jag trodde bara att det var skumma bilhandlare som körde sådan stil). Igår var hon 10 minuter sen, kommer ut, ser less ut (hon ska sluta snart så jag tror att hennes hjärna redan checkat ut från jobbet) och suckar trött!! Hon inleder samtalet med att titta på mig och säga "Vad du ser sliten ut!"......jaha, säger jag överraskad och lite tillplattade (jag hade faktiskt duschat, tvättat håret, tagit på mig snygga kläder som jag inte kunnat ha under graviditeten OCH sminkat mig). "Jag har bara sovit fyra timmar inatt, osammanhängande" "Jaha" svarar hon ointresserat. Hon ger dessutom intrycket av att tycka det är jobbigt att Vidar skriker (det skulle hon också göra om hon var tre veckor gammal och någon klär av henne i ett okänt rum med nya dofter) men jag får inte stoppa in nappen tycker hon, hon tillhör nämligen den skola som anser att bebisar inte ska ha napp, det ogillar hon samtidigt som hon har en hård rynka mellan ögonbrynen och spänner ögonen i mig! Sedan om bebis, han hade inte gått upp tillräckligt, han borde ha gått upp lite mer enligt hennes standardiserade tabell...(underförstått...svälter jag honom??) Jag förklarade att han äter så mycket han vill OCH på natten men ska han äta tills han spyr?
Amningen är en känslig fråga för de flesta mödrar, oavsett om man är förstabarnsförälder eller har fler barn (vet jag eftersom jag pratat med både och). Jag får konstant åsikter från omgivningen som mer eller mindre går ut på att du ska slita fram tutten så fort bebis gnyr.....hur ska man då lära sig att det kanske är något annat bebis vill? Barnmorskan var dryg när hon sa det och det small till i huvudet - hade jag fått göra som jag ville hade jag stampat med ena foten i golvet och skrikit argt rätt ut som den trotsiga 5-åring jag en gång var. Eftersom jag nu är vuxen så reagerar jag ju vuxet.....typ.....jag vägrade prata med henne, jag vägrade svara och jag vägrade låtsat att hon var i rummet (hennes arbetsrum). Den tatuerade sambon var helt med på noterna men tyckte nog att det var rätt underhållande så han svarade barnmorskan glatt å mina vägnar medans hon bara stod och tittade på mig för att till slut klämma ur sig lite tyst..."Ja, men Vidar kanske är ett smalt barn..."!! Av detta mina vänner kan man lära sig att det fungerar att betee sig barnsligt ibland :-) (Dessutom äter Vidar nu dubbelt så mycket som för ett par dagar sedan, det kallas tillväxtperioder och förhoppningsvis känner barnmorskan till det också!!)
Nåväl, att gå till den barnmorska vi har nu känns mera som att gå till barnavårdsnämnden varje gång och få utvärderat huruvida vi ska få ta med vår son hem efter besöket eller inte. Det känns inte som vi bara ska väga honom. Det är mer sättet hon uttrycker sig på och stilen (ganska dryg och slängig, jag förväntar mig nästan att hon ska slänga upp fötterna på skrivbordet och spotta ut en loska full med tuggtobak på golvet samtidigt som hon försöker köra med någon "vi är ju polare stil", jag trodde bara att det var skumma bilhandlare som körde sådan stil). Igår var hon 10 minuter sen, kommer ut, ser less ut (hon ska sluta snart så jag tror att hennes hjärna redan checkat ut från jobbet) och suckar trött!! Hon inleder samtalet med att titta på mig och säga "Vad du ser sliten ut!"......jaha, säger jag överraskad och lite tillplattade (jag hade faktiskt duschat, tvättat håret, tagit på mig snygga kläder som jag inte kunnat ha under graviditeten OCH sminkat mig). "Jag har bara sovit fyra timmar inatt, osammanhängande" "Jaha" svarar hon ointresserat. Hon ger dessutom intrycket av att tycka det är jobbigt att Vidar skriker (det skulle hon också göra om hon var tre veckor gammal och någon klär av henne i ett okänt rum med nya dofter) men jag får inte stoppa in nappen tycker hon, hon tillhör nämligen den skola som anser att bebisar inte ska ha napp, det ogillar hon samtidigt som hon har en hård rynka mellan ögonbrynen och spänner ögonen i mig! Sedan om bebis, han hade inte gått upp tillräckligt, han borde ha gått upp lite mer enligt hennes standardiserade tabell...(underförstått...svälter jag honom??) Jag förklarade att han äter så mycket han vill OCH på natten men ska han äta tills han spyr?
Amningen är en känslig fråga för de flesta mödrar, oavsett om man är förstabarnsförälder eller har fler barn (vet jag eftersom jag pratat med både och). Jag får konstant åsikter från omgivningen som mer eller mindre går ut på att du ska slita fram tutten så fort bebis gnyr.....hur ska man då lära sig att det kanske är något annat bebis vill? Barnmorskan var dryg när hon sa det och det small till i huvudet - hade jag fått göra som jag ville hade jag stampat med ena foten i golvet och skrikit argt rätt ut som den trotsiga 5-åring jag en gång var. Eftersom jag nu är vuxen så reagerar jag ju vuxet.....typ.....jag vägrade prata med henne, jag vägrade svara och jag vägrade låtsat att hon var i rummet (hennes arbetsrum). Den tatuerade sambon var helt med på noterna men tyckte nog att det var rätt underhållande så han svarade barnmorskan glatt å mina vägnar medans hon bara stod och tittade på mig för att till slut klämma ur sig lite tyst..."Ja, men Vidar kanske är ett smalt barn..."!! Av detta mina vänner kan man lära sig att det fungerar att betee sig barnsligt ibland :-) (Dessutom äter Vidar nu dubbelt så mycket som för ett par dagar sedan, det kallas tillväxtperioder och förhoppningsvis känner barnmorskan till det också!!)
Vidar...en äkta viking!!
Vi har tydligen inte valt ett vanligt namn och jag får ofta frågan om dels varför vi valde namnet och vad det betyder. Joo, Vidar är ett fint namn tycker vi och här har jag råkopierat direkt från Wikipideia vem Vidar var i den nordiska mytologin:
Vidar ("krigare från skogen" alt "segermannen") var i nordisk mytologi son till Oden och jättinnan Grid. Han hade också många halvbröder, bland annat Balder, Heimdall och Höder.
Vidar är tystlåten, men stor och stark. Det sägs att han är starkast efter Tor. Vill man ha hjälp i ett trångmål skall man åkalla Vidar. Hans främsta kännetecken är hans tjocka sko, gjord av alla läderbitar som blir över från alla skomakare, som inget vapen kan tränga igenom. Vid Ragnarök hämnas Vidar sin faders död genom att sätta skon i Fenrisulvens käftar och bryta upp dem tills besten dör. Vidar är en av dem som överlever in i den nya eran. Tillsammans med halvbrodern Vale är han den som övertar Odens göromål efter att eldjätten, muspellen, Surt har satt världen i brand med sitt brinnande svärd då Ragnarök nått sitt slut.
Vi hoppas att allt stämmer fast Vidar gillar att pratar, Vidars gammelmorfar var skomakare.....där ser man...sen mötte vi Lassie...
Den enarmade banditen!!
Jag trodde alltid att små veckogamla bebisar bara sov i sin lilla säng och åt. Men så är det inte, varje dag händer något nytt i hans utveckling. Just nu har han börjat så smått att stabilisera sin nacke och hittar på äventyr med huvudet och han visar starka tecken på att vilja krypa. Däremot har små bebisar enorma behov av närhet vilket jag missat men nu inser är helt självklart. Men kom igen morsan....han har ju legat i min mage i nio månader och hört mitt hjärtljud under hela tiden han kan ju inte bara komma ut i världen och så ska han klara sig själv....döööhhhh!! Resultatet är att den ena armen alltid är upptagen. Det är en intressant upplevelse att lära sig göra allt med en arm och hand!!! Det tar väldigt lång tid att göra en sak men jag lär mig sakta men säkert.....
En kväll för några dagar sedan skulle den tatuerade sambon ut och röka cigarr i traditonsenlig anda för att fira födelsen av sin son. Hemma var jag och Vidar....ok...han är van att vara med två föräldrar och då denne var borta kom det små gnyn från honom...det var ju jättekonstigt att bara höra morsans röst.....ok, även jag måste gå på toaletten och äta etc men se så fort jag försökte lägga honom i sin lilla säng ett par minuter kom skriken. Det var inga vanliga skrik utan hjärtskärande ljud om total övergivenhet.....jag hade inte hjärta att lämna honom ensam en sekund, han hade med största säkerhet överlevt en minut själv men jag kände mig som värsta barnplågaren som lämnade honom själv......vad kan jag säga mer än att kvällen slutade med två slagna hjältar varav jag blev utan middag men precis som Vidar får jag ta små babysteg för att lära mig kunna göra nödvändiga saker med en arm....(och äta annat än kakor till middag!!!!)
En kväll för några dagar sedan skulle den tatuerade sambon ut och röka cigarr i traditonsenlig anda för att fira födelsen av sin son. Hemma var jag och Vidar....ok...han är van att vara med två föräldrar och då denne var borta kom det små gnyn från honom...det var ju jättekonstigt att bara höra morsans röst.....ok, även jag måste gå på toaletten och äta etc men se så fort jag försökte lägga honom i sin lilla säng ett par minuter kom skriken. Det var inga vanliga skrik utan hjärtskärande ljud om total övergivenhet.....jag hade inte hjärta att lämna honom ensam en sekund, han hade med största säkerhet överlevt en minut själv men jag kände mig som värsta barnplågaren som lämnade honom själv......vad kan jag säga mer än att kvällen slutade med två slagna hjältar varav jag blev utan middag men precis som Vidar får jag ta små babysteg för att lära mig kunna göra nödvändiga saker med en arm....(och äta annat än kakor till middag!!!!)
Att bo på sjukhus!
Jag var så inställd på att bara på sjukhuset i tre dagar inklusive förlossningen. Istället blev det 6 dagar och det hade kunnat bli fler om jag inte skrivit ut mig själv! Upplevelsen var surrealistisk! Det började med ett dygn på förlossningen, det var nog det mest normala dygn av de alla. Barnmorskorna var underbara och omtänksamma...barnmorskorna kom ofta in för att kolla så jag var ok och om den tatuerade sambon ville ha lite mer kaffe eller något, jag orkade inte jaga upp mig och det var en trevlig och avslappnad stämning. Alla reagerar olika i extrema situationer, själv har jag en tendens att ta till humor för annars orkar jag inte så gudarna vet hur många dåliga skämt jag drog....oj!!. Nåväl, efter ett dygn var det dags för kejsarsnitt och när de berättade hur det skulle gå till så förberedde jag dem fint på att jag skulle stortjuta i lille skutt stil. Men faktum är att jag inte grät för jag fick så konstiga frågor av narkosläkaren...."har du några plast eller löständer" undrade narkosläkaren? "Va?" Näe, sa jag och så frågade han igen, näe svarade jag...."ska jag bita i en pinne som bedövning??" "Näe skrattade han bara till svar...??" Skumt. Bedövningen var inte alls läskig som jag trott utan tvärtom rolig, det kliade och kittlade i hela kroppen.
Nästa etapp var uppvaket jag hade en manlig och en kvinnlig sköterska som tog hand om mig och båda två bröt på tyska, hade jag hamnat på ett sanotorium av misstag i de schweiziska alperna?? Jag låg med injektionsnålar på tre ställen i båda händerna och hade så mycket slangar med drop så jag hade gott kunnat leka plock-i-pinn med sladdarna. Behöver jag säga att jag var aningens borta i huvudet? Och så sköterskorna"...kaan du tjääna dina taar..?"..näe.."kaan duu roera pååå knaena...?" ....ja,men det kittlar...
Väl uppe på BB kom en barnmorska inspringande och fixade det ena efter det andra och det sprangs rätt mycket överhuvudtaget på rummet. Sedan satte den riktiga cirkusen igång, enligt sjukhusregler får pappan bara stanna första natten så kunde han vara så vänlig och sova hemma på natten? Öh...va?? Sonen blev inskriven på sjukhus några timmar senare (det var jättehemskt i det ögonblicket men i backspegeln kan jag tala om att det inte var så allvarligt, han mådde bra redan efter en dag och fick sitt livs första permission = han var inskriven på sjukhuset men odmed oss....), Det surrealistiska låg i att varje timma var det nya bud om allt....det här var torsdag eftermiddag (sonen föddes onsdag eftermiddag) Vidar skulle ligga på sjukhuset till tisdag....jag skulle vara tvungen att dela rum med en annan mamma och den tatuerade sambon fick bara vara där på dagarna.....sonen skulle helt plötsligt bli utskriven på lördag.....kunde någon förklara vad det var som var fel??? Jodå, lite senare kunde de förklara....utanför rummet hörde man alla andra bebisar skrika och desperata pappor springa fram och tillbaka till mikron för att värma mjölkersättning....barnmorskorna böt skift efter 7 timmar så med jämna mellanrum kom det en ny barnmorska in, tog i hand och sa Grattis....det var en konstant kaos och inte alls den lugn och ro och ombonade miljö jag förväntat mig att det skulle vara. Värst var att det inte gick att sova på nätterna, det var tyst men alla bebisar skrek och det är ju naturligt....en dag tog jag det stora steget utanför avdelningen (lördag eftermiddag) Det var faktiskt läskigt. Jag insåg när jag tog hissen ner till entréplan att på bara ett par dagar hade världen utanför helt upphört att existera. Inget intag av nyheter, inget titta på TV, jag hade bara pratat med min mamma i telefon, allt hade bara cirkulerat kring Vidar och BB-vistelsen. Jag hittar ganska bra på sjukhuset i vanliga fall men när jag kom ner på entreplan var jag helt lost....jag stod och tittade åt höger och vänster och kunde för mitt liv inte komma ihåg vilket håll jag skulle gå åt för att komma till pressbyrån....till slut kom det en sköterska som jag kunde fråga, skrattande svarade hon bara att det alltid är till höger när man kommer ut från hissarna....oops...jag klarade mig helskinnad i mitt äventyr att gå till pressbyrån fram och tillbaka :-). Nåväl, karusellen fortsatte, än skulle Vidar bli utskriven på söndagen.....efter någon timme ändrade de sig och sa att de var tvugna att vänta tills tisdag på provsvaren....på BB kunde ingen tala om hur länge jag skulle ligga kvar där heller....en timma i taget. Till personalens försvar ska jag säga att alla var så snälla och engagerade hela tiden.
På lördagen skulle jag dela rum med en annan mamma. Mein gott.....mensch.....det började med att de inte berättat det för henne när de flyttade in min säng så där fick jag glatt ligga och presentera mig själv i landstingets fina skjorta....i början tyckte jag synd om henne för hennes sambo hade knappt varit på sjukhuset och hälsat på sedan barnet fötts och hon såg ju att alla andra mammor hade sina partners där nästan hela tiden...ok i ärlighetens namn tyckte jag att hennes sambo var ett pucko men hon var inte långt efter själv. Varje gång hon öppnade munnen handlade det bara om hennes relation till sambon och till dennes ex och hans mamma, inte en enda gång pratade hon om sitt barn, eller ens njöt av att lukta på det....visst hon höll i det men det kunde lika bra ha varit en kudde eller lammstek som hon höll i, ingen kärlek alls. Hon vägrade att amma och det gjorde hon enbart för att hon var för lat för att orka anstränga sig, det var lättare att ge barnet flaska. Det är ett fritt val men det jag ínte kunde ha någon fördragsamhet med var att hon inte visade sitt barn någon kärlek alls.....jag tillbringade ett dygn med henne...jag förstår att hon var besviken på sambon men hon kan inte straffa ut en tre dagar gammal bebis för att farsan är ett stolpskott. Barnmorskorna vägrade ge henne mer hjälp än nödvändigt.
Så kom söndag morgon, den tatuerade och jag hade lyckats lura till oss en familjenatt eftersom vi inte fick någon på riktigt....vi sov i en skrubb men det gick jättebra så länge vi fick vara tillsammans men sova kunde vi inte.....så söndag morgon kapitulerade vi och kastade in handduken och insåg att vi var fast på BB för all tid och evighet (det var dag 6 där....) framemot lunch kommer vår underbara barnmorska (för hon var så extra snäll och fixade så den tatuerade fick stanna natten innan) och sa att eventuellt kunde Vidar bli utskriven redan på söndag. Jösses, det var som att få en adrenalin spruta rätt i hjärtat (tror jag) vi hoppade upp och var utom oss, han var frisk...han skulle inte dö....och han fick komma till oss.....men när skulle jag bli utskriven? Jo, sa barnmorskan du kan väl egentligen gå hem om du inte vill stanna en natt till. Vaaa.....stanna förstod hon att vi var skeppsbrutna på ett öde hav och hon hade precis viftat med en flagga om att vi var på väg att bli räddade??? Aldrig i livet....Vidar blev utskriven, jag skrev ut mig och sedan åkte vi till det underbara paradiset hemma!!!!! There is no place like home!!
Nästa etapp var uppvaket jag hade en manlig och en kvinnlig sköterska som tog hand om mig och båda två bröt på tyska, hade jag hamnat på ett sanotorium av misstag i de schweiziska alperna?? Jag låg med injektionsnålar på tre ställen i båda händerna och hade så mycket slangar med drop så jag hade gott kunnat leka plock-i-pinn med sladdarna. Behöver jag säga att jag var aningens borta i huvudet? Och så sköterskorna"...kaan du tjääna dina taar..?"..näe.."kaan duu roera pååå knaena...?" ....ja,men det kittlar...
Väl uppe på BB kom en barnmorska inspringande och fixade det ena efter det andra och det sprangs rätt mycket överhuvudtaget på rummet. Sedan satte den riktiga cirkusen igång, enligt sjukhusregler får pappan bara stanna första natten så kunde han vara så vänlig och sova hemma på natten? Öh...va?? Sonen blev inskriven på sjukhus några timmar senare (det var jättehemskt i det ögonblicket men i backspegeln kan jag tala om att det inte var så allvarligt, han mådde bra redan efter en dag och fick sitt livs första permission = han var inskriven på sjukhuset men odmed oss....), Det surrealistiska låg i att varje timma var det nya bud om allt....det här var torsdag eftermiddag (sonen föddes onsdag eftermiddag) Vidar skulle ligga på sjukhuset till tisdag....jag skulle vara tvungen att dela rum med en annan mamma och den tatuerade sambon fick bara vara där på dagarna.....sonen skulle helt plötsligt bli utskriven på lördag.....kunde någon förklara vad det var som var fel??? Jodå, lite senare kunde de förklara....utanför rummet hörde man alla andra bebisar skrika och desperata pappor springa fram och tillbaka till mikron för att värma mjölkersättning....barnmorskorna böt skift efter 7 timmar så med jämna mellanrum kom det en ny barnmorska in, tog i hand och sa Grattis....det var en konstant kaos och inte alls den lugn och ro och ombonade miljö jag förväntat mig att det skulle vara. Värst var att det inte gick att sova på nätterna, det var tyst men alla bebisar skrek och det är ju naturligt....en dag tog jag det stora steget utanför avdelningen (lördag eftermiddag) Det var faktiskt läskigt. Jag insåg när jag tog hissen ner till entréplan att på bara ett par dagar hade världen utanför helt upphört att existera. Inget intag av nyheter, inget titta på TV, jag hade bara pratat med min mamma i telefon, allt hade bara cirkulerat kring Vidar och BB-vistelsen. Jag hittar ganska bra på sjukhuset i vanliga fall men när jag kom ner på entreplan var jag helt lost....jag stod och tittade åt höger och vänster och kunde för mitt liv inte komma ihåg vilket håll jag skulle gå åt för att komma till pressbyrån....till slut kom det en sköterska som jag kunde fråga, skrattande svarade hon bara att det alltid är till höger när man kommer ut från hissarna....oops...jag klarade mig helskinnad i mitt äventyr att gå till pressbyrån fram och tillbaka :-). Nåväl, karusellen fortsatte, än skulle Vidar bli utskriven på söndagen.....efter någon timme ändrade de sig och sa att de var tvugna att vänta tills tisdag på provsvaren....på BB kunde ingen tala om hur länge jag skulle ligga kvar där heller....en timma i taget. Till personalens försvar ska jag säga att alla var så snälla och engagerade hela tiden.
På lördagen skulle jag dela rum med en annan mamma. Mein gott.....mensch.....det började med att de inte berättat det för henne när de flyttade in min säng så där fick jag glatt ligga och presentera mig själv i landstingets fina skjorta....i början tyckte jag synd om henne för hennes sambo hade knappt varit på sjukhuset och hälsat på sedan barnet fötts och hon såg ju att alla andra mammor hade sina partners där nästan hela tiden...ok i ärlighetens namn tyckte jag att hennes sambo var ett pucko men hon var inte långt efter själv. Varje gång hon öppnade munnen handlade det bara om hennes relation till sambon och till dennes ex och hans mamma, inte en enda gång pratade hon om sitt barn, eller ens njöt av att lukta på det....visst hon höll i det men det kunde lika bra ha varit en kudde eller lammstek som hon höll i, ingen kärlek alls. Hon vägrade att amma och det gjorde hon enbart för att hon var för lat för att orka anstränga sig, det var lättare att ge barnet flaska. Det är ett fritt val men det jag ínte kunde ha någon fördragsamhet med var att hon inte visade sitt barn någon kärlek alls.....jag tillbringade ett dygn med henne...jag förstår att hon var besviken på sambon men hon kan inte straffa ut en tre dagar gammal bebis för att farsan är ett stolpskott. Barnmorskorna vägrade ge henne mer hjälp än nödvändigt.
Så kom söndag morgon, den tatuerade och jag hade lyckats lura till oss en familjenatt eftersom vi inte fick någon på riktigt....vi sov i en skrubb men det gick jättebra så länge vi fick vara tillsammans men sova kunde vi inte.....så söndag morgon kapitulerade vi och kastade in handduken och insåg att vi var fast på BB för all tid och evighet (det var dag 6 där....) framemot lunch kommer vår underbara barnmorska (för hon var så extra snäll och fixade så den tatuerade fick stanna natten innan) och sa att eventuellt kunde Vidar bli utskriven redan på söndag. Jösses, det var som att få en adrenalin spruta rätt i hjärtat (tror jag) vi hoppade upp och var utom oss, han var frisk...han skulle inte dö....och han fick komma till oss.....men när skulle jag bli utskriven? Jo, sa barnmorskan du kan väl egentligen gå hem om du inte vill stanna en natt till. Vaaa.....stanna förstod hon att vi var skeppsbrutna på ett öde hav och hon hade precis viftat med en flagga om att vi var på väg att bli räddade??? Aldrig i livet....Vidar blev utskriven, jag skrev ut mig och sedan åkte vi till det underbara paradiset hemma!!!!! There is no place like home!!
Dagen då Vidar Viking kom till världen!
Jag ska inte berätta om hela förlossningen,däremot kan jag berätta att efter lång tid och två veckor över tiden kom den lille ut i världen. Den tatuerade sambon och jag hade inte tagit reda på vad det blev. Den tatuerade sambon fick omedelbart ta hand om den nyförlsta bebisen (kejsarsnitt) och när den tatuerade sambon kom för att visa bebisen så var jag bara så glad att barnet levde och skrek så jag bara pussade och pussade utan att ens se vad det var. När den tatuerade sambon skulle ta bebisen ropade barnmorskorna glatt "men vad blev det för något?". Den tatuerade sambon vek undan handduken och där var han i hela sin helhet - min lille viking. Han var värsta kämpen genom hela förlossningen (ok, jag kan berätta att den var extremt lång och varade flera dygn). Världens vackraste bebis (jag, förälskad i min bebis??? Vaddå :-)). Första natten var han hos oss på BB. Världens gulligaste bebis, jag måste faktiskt säga att allt det jag hört är sant. Det var magiskt och så underbart att ha det lilla livet ligga och andas och glira på min mage, han fanns på riktigt och han kom ut på riktigt och han levde på riktigt. Världens bästa och mest efterlängtade bebis. Och han luktar så gott, han luktar varmt och mjuk hud. Jag fick feber under förlossningen och det gick över i Vidar som efter mindre än 12 timmar med oss var tvungen att bli inskriven på barnsjukhuset. Det var hemskt, hemskt att inte få ha sitt barn hos sig och inte veta hur allvarligt det var. Han hade en infektion sa de. En infektion?? Det fanns de föräldrar som hade det mycket värre än oss, han fick ligga på neonatalvården med förtidigt födda bebisar. De var så små och han var så stor i jämförelse med dem. Efter ett par dagar fick vi tillbaka honom och efter ytterligare ett par dagar så fick vi åka h