Att bo på sjukhus!
Jag var så inställd på att bara på sjukhuset i tre dagar inklusive förlossningen. Istället blev det 6 dagar och det hade kunnat bli fler om jag inte skrivit ut mig själv! Upplevelsen var surrealistisk! Det började med ett dygn på förlossningen, det var nog det mest normala dygn av de alla. Barnmorskorna var underbara och omtänksamma...barnmorskorna kom ofta in för att kolla så jag var ok och om den tatuerade sambon ville ha lite mer kaffe eller något, jag orkade inte jaga upp mig och det var en trevlig och avslappnad stämning. Alla reagerar olika i extrema situationer, själv har jag en tendens att ta till humor för annars orkar jag inte så gudarna vet hur många dåliga skämt jag drog....oj!!. Nåväl, efter ett dygn var det dags för kejsarsnitt och när de berättade hur det skulle gå till så förberedde jag dem fint på att jag skulle stortjuta i lille skutt stil. Men faktum är att jag inte grät för jag fick så konstiga frågor av narkosläkaren...."har du några plast eller löständer" undrade narkosläkaren? "Va?" Näe, sa jag och så frågade han igen, näe svarade jag...."ska jag bita i en pinne som bedövning??" "Näe skrattade han bara till svar...??" Skumt. Bedövningen var inte alls läskig som jag trott utan tvärtom rolig, det kliade och kittlade i hela kroppen.
Nästa etapp var uppvaket jag hade en manlig och en kvinnlig sköterska som tog hand om mig och båda två bröt på tyska, hade jag hamnat på ett sanotorium av misstag i de schweiziska alperna?? Jag låg med injektionsnålar på tre ställen i båda händerna och hade så mycket slangar med drop så jag hade gott kunnat leka plock-i-pinn med sladdarna. Behöver jag säga att jag var aningens borta i huvudet? Och så sköterskorna"...kaan du tjääna dina taar..?"..näe.."kaan duu roera pååå knaena...?" ....ja,men det kittlar...
Väl uppe på BB kom en barnmorska inspringande och fixade det ena efter det andra och det sprangs rätt mycket överhuvudtaget på rummet. Sedan satte den riktiga cirkusen igång, enligt sjukhusregler får pappan bara stanna första natten så kunde han vara så vänlig och sova hemma på natten? Öh...va?? Sonen blev inskriven på sjukhus några timmar senare (det var jättehemskt i det ögonblicket men i backspegeln kan jag tala om att det inte var så allvarligt, han mådde bra redan efter en dag och fick sitt livs första permission = han var inskriven på sjukhuset men odmed oss....), Det surrealistiska låg i att varje timma var det nya bud om allt....det här var torsdag eftermiddag (sonen föddes onsdag eftermiddag) Vidar skulle ligga på sjukhuset till tisdag....jag skulle vara tvungen att dela rum med en annan mamma och den tatuerade sambon fick bara vara där på dagarna.....sonen skulle helt plötsligt bli utskriven på lördag.....kunde någon förklara vad det var som var fel??? Jodå, lite senare kunde de förklara....utanför rummet hörde man alla andra bebisar skrika och desperata pappor springa fram och tillbaka till mikron för att värma mjölkersättning....barnmorskorna böt skift efter 7 timmar så med jämna mellanrum kom det en ny barnmorska in, tog i hand och sa Grattis....det var en konstant kaos och inte alls den lugn och ro och ombonade miljö jag förväntat mig att det skulle vara. Värst var att det inte gick att sova på nätterna, det var tyst men alla bebisar skrek och det är ju naturligt....en dag tog jag det stora steget utanför avdelningen (lördag eftermiddag) Det var faktiskt läskigt. Jag insåg när jag tog hissen ner till entréplan att på bara ett par dagar hade världen utanför helt upphört att existera. Inget intag av nyheter, inget titta på TV, jag hade bara pratat med min mamma i telefon, allt hade bara cirkulerat kring Vidar och BB-vistelsen. Jag hittar ganska bra på sjukhuset i vanliga fall men när jag kom ner på entreplan var jag helt lost....jag stod och tittade åt höger och vänster och kunde för mitt liv inte komma ihåg vilket håll jag skulle gå åt för att komma till pressbyrån....till slut kom det en sköterska som jag kunde fråga, skrattande svarade hon bara att det alltid är till höger när man kommer ut från hissarna....oops...jag klarade mig helskinnad i mitt äventyr att gå till pressbyrån fram och tillbaka :-). Nåväl, karusellen fortsatte, än skulle Vidar bli utskriven på söndagen.....efter någon timme ändrade de sig och sa att de var tvugna att vänta tills tisdag på provsvaren....på BB kunde ingen tala om hur länge jag skulle ligga kvar där heller....en timma i taget. Till personalens försvar ska jag säga att alla var så snälla och engagerade hela tiden.
På lördagen skulle jag dela rum med en annan mamma. Mein gott.....mensch.....det började med att de inte berättat det för henne när de flyttade in min säng så där fick jag glatt ligga och presentera mig själv i landstingets fina skjorta....i början tyckte jag synd om henne för hennes sambo hade knappt varit på sjukhuset och hälsat på sedan barnet fötts och hon såg ju att alla andra mammor hade sina partners där nästan hela tiden...ok i ärlighetens namn tyckte jag att hennes sambo var ett pucko men hon var inte långt efter själv. Varje gång hon öppnade munnen handlade det bara om hennes relation till sambon och till dennes ex och hans mamma, inte en enda gång pratade hon om sitt barn, eller ens njöt av att lukta på det....visst hon höll i det men det kunde lika bra ha varit en kudde eller lammstek som hon höll i, ingen kärlek alls. Hon vägrade att amma och det gjorde hon enbart för att hon var för lat för att orka anstränga sig, det var lättare att ge barnet flaska. Det är ett fritt val men det jag ínte kunde ha någon fördragsamhet med var att hon inte visade sitt barn någon kärlek alls.....jag tillbringade ett dygn med henne...jag förstår att hon var besviken på sambon men hon kan inte straffa ut en tre dagar gammal bebis för att farsan är ett stolpskott. Barnmorskorna vägrade ge henne mer hjälp än nödvändigt.
Så kom söndag morgon, den tatuerade och jag hade lyckats lura till oss en familjenatt eftersom vi inte fick någon på riktigt....vi sov i en skrubb men det gick jättebra så länge vi fick vara tillsammans men sova kunde vi inte.....så söndag morgon kapitulerade vi och kastade in handduken och insåg att vi var fast på BB för all tid och evighet (det var dag 6 där....) framemot lunch kommer vår underbara barnmorska (för hon var så extra snäll och fixade så den tatuerade fick stanna natten innan) och sa att eventuellt kunde Vidar bli utskriven redan på söndag. Jösses, det var som att få en adrenalin spruta rätt i hjärtat (tror jag) vi hoppade upp och var utom oss, han var frisk...han skulle inte dö....och han fick komma till oss.....men när skulle jag bli utskriven? Jo, sa barnmorskan du kan väl egentligen gå hem om du inte vill stanna en natt till. Vaaa.....stanna förstod hon att vi var skeppsbrutna på ett öde hav och hon hade precis viftat med en flagga om att vi var på väg att bli räddade??? Aldrig i livet....Vidar blev utskriven, jag skrev ut mig och sedan åkte vi till det underbara paradiset hemma!!!!! There is no place like home!!
Nästa etapp var uppvaket jag hade en manlig och en kvinnlig sköterska som tog hand om mig och båda två bröt på tyska, hade jag hamnat på ett sanotorium av misstag i de schweiziska alperna?? Jag låg med injektionsnålar på tre ställen i båda händerna och hade så mycket slangar med drop så jag hade gott kunnat leka plock-i-pinn med sladdarna. Behöver jag säga att jag var aningens borta i huvudet? Och så sköterskorna"...kaan du tjääna dina taar..?"..näe.."kaan duu roera pååå knaena...?" ....ja,men det kittlar...
Väl uppe på BB kom en barnmorska inspringande och fixade det ena efter det andra och det sprangs rätt mycket överhuvudtaget på rummet. Sedan satte den riktiga cirkusen igång, enligt sjukhusregler får pappan bara stanna första natten så kunde han vara så vänlig och sova hemma på natten? Öh...va?? Sonen blev inskriven på sjukhus några timmar senare (det var jättehemskt i det ögonblicket men i backspegeln kan jag tala om att det inte var så allvarligt, han mådde bra redan efter en dag och fick sitt livs första permission = han var inskriven på sjukhuset men odmed oss....), Det surrealistiska låg i att varje timma var det nya bud om allt....det här var torsdag eftermiddag (sonen föddes onsdag eftermiddag) Vidar skulle ligga på sjukhuset till tisdag....jag skulle vara tvungen att dela rum med en annan mamma och den tatuerade sambon fick bara vara där på dagarna.....sonen skulle helt plötsligt bli utskriven på lördag.....kunde någon förklara vad det var som var fel??? Jodå, lite senare kunde de förklara....utanför rummet hörde man alla andra bebisar skrika och desperata pappor springa fram och tillbaka till mikron för att värma mjölkersättning....barnmorskorna böt skift efter 7 timmar så med jämna mellanrum kom det en ny barnmorska in, tog i hand och sa Grattis....det var en konstant kaos och inte alls den lugn och ro och ombonade miljö jag förväntat mig att det skulle vara. Värst var att det inte gick att sova på nätterna, det var tyst men alla bebisar skrek och det är ju naturligt....en dag tog jag det stora steget utanför avdelningen (lördag eftermiddag) Det var faktiskt läskigt. Jag insåg när jag tog hissen ner till entréplan att på bara ett par dagar hade världen utanför helt upphört att existera. Inget intag av nyheter, inget titta på TV, jag hade bara pratat med min mamma i telefon, allt hade bara cirkulerat kring Vidar och BB-vistelsen. Jag hittar ganska bra på sjukhuset i vanliga fall men när jag kom ner på entreplan var jag helt lost....jag stod och tittade åt höger och vänster och kunde för mitt liv inte komma ihåg vilket håll jag skulle gå åt för att komma till pressbyrån....till slut kom det en sköterska som jag kunde fråga, skrattande svarade hon bara att det alltid är till höger när man kommer ut från hissarna....oops...jag klarade mig helskinnad i mitt äventyr att gå till pressbyrån fram och tillbaka :-). Nåväl, karusellen fortsatte, än skulle Vidar bli utskriven på söndagen.....efter någon timme ändrade de sig och sa att de var tvugna att vänta tills tisdag på provsvaren....på BB kunde ingen tala om hur länge jag skulle ligga kvar där heller....en timma i taget. Till personalens försvar ska jag säga att alla var så snälla och engagerade hela tiden.
På lördagen skulle jag dela rum med en annan mamma. Mein gott.....mensch.....det började med att de inte berättat det för henne när de flyttade in min säng så där fick jag glatt ligga och presentera mig själv i landstingets fina skjorta....i början tyckte jag synd om henne för hennes sambo hade knappt varit på sjukhuset och hälsat på sedan barnet fötts och hon såg ju att alla andra mammor hade sina partners där nästan hela tiden...ok i ärlighetens namn tyckte jag att hennes sambo var ett pucko men hon var inte långt efter själv. Varje gång hon öppnade munnen handlade det bara om hennes relation till sambon och till dennes ex och hans mamma, inte en enda gång pratade hon om sitt barn, eller ens njöt av att lukta på det....visst hon höll i det men det kunde lika bra ha varit en kudde eller lammstek som hon höll i, ingen kärlek alls. Hon vägrade att amma och det gjorde hon enbart för att hon var för lat för att orka anstränga sig, det var lättare att ge barnet flaska. Det är ett fritt val men det jag ínte kunde ha någon fördragsamhet med var att hon inte visade sitt barn någon kärlek alls.....jag tillbringade ett dygn med henne...jag förstår att hon var besviken på sambon men hon kan inte straffa ut en tre dagar gammal bebis för att farsan är ett stolpskott. Barnmorskorna vägrade ge henne mer hjälp än nödvändigt.
Så kom söndag morgon, den tatuerade och jag hade lyckats lura till oss en familjenatt eftersom vi inte fick någon på riktigt....vi sov i en skrubb men det gick jättebra så länge vi fick vara tillsammans men sova kunde vi inte.....så söndag morgon kapitulerade vi och kastade in handduken och insåg att vi var fast på BB för all tid och evighet (det var dag 6 där....) framemot lunch kommer vår underbara barnmorska (för hon var så extra snäll och fixade så den tatuerade fick stanna natten innan) och sa att eventuellt kunde Vidar bli utskriven redan på söndag. Jösses, det var som att få en adrenalin spruta rätt i hjärtat (tror jag) vi hoppade upp och var utom oss, han var frisk...han skulle inte dö....och han fick komma till oss.....men när skulle jag bli utskriven? Jo, sa barnmorskan du kan väl egentligen gå hem om du inte vill stanna en natt till. Vaaa.....stanna förstod hon att vi var skeppsbrutna på ett öde hav och hon hade precis viftat med en flagga om att vi var på väg att bli räddade??? Aldrig i livet....Vidar blev utskriven, jag skrev ut mig och sedan åkte vi till det underbara paradiset hemma!!!!! There is no place like home!!
Kommentarer
Trackback