miriam

Alla barnmorskor jag träffat hittinitlls har varit faktiskt helt underbara men den vi har på BVC gör mig så arg så tack och lov var den tatuerade sambon med för igår gjorde hon mig så arg. Anledningen till detta var att jag som nybliven mamma har ett jättekänsligt självförtroende (liksom de flesta andra nyblivna mammor). Det är en sak att älska sitt barn gränslöst men som jag tidigare skrivit lär man sig en massa nya praktiska saker som man inte hade tänkt på, och det är väl det som är poängen när man är första-barns-förälder, att lära sig!!

 Nåväl, att gå till den barnmorska vi har nu känns mera som att gå till barnavårdsnämnden varje gång och få utvärderat huruvida vi ska få ta med vår son hem efter besöket eller inte. Det känns inte som vi bara ska väga honom. Det är mer sättet hon uttrycker sig på och stilen  (ganska dryg och slängig, jag förväntar mig nästan att hon ska slänga upp fötterna på skrivbordet och spotta ut en loska full med tuggtobak på golvet samtidigt som hon försöker köra med någon "vi är ju polare stil", jag trodde bara att det var skumma bilhandlare som körde sådan stil). Igår var hon 10 minuter sen, kommer ut, ser less ut (hon ska sluta snart så jag tror att hennes hjärna redan checkat ut från jobbet) och suckar trött!! Hon inleder samtalet med att titta på mig och säga "Vad du ser sliten ut!"......jaha, säger jag överraskad och lite tillplattade (jag hade faktiskt duschat, tvättat håret, tagit på mig snygga kläder som jag inte kunnat ha under graviditeten OCH sminkat mig). "Jag har bara sovit fyra timmar inatt, osammanhängande" "Jaha" svarar hon ointresserat. Hon ger dessutom intrycket av att tycka det är jobbigt att Vidar skriker (det skulle hon också göra om hon var tre veckor gammal och någon klär av henne i ett okänt rum med nya dofter) men jag får inte stoppa in nappen tycker hon, hon tillhör nämligen den skola som anser att bebisar inte ska ha napp, det ogillar hon samtidigt som hon har en hård rynka mellan ögonbrynen och spänner ögonen i mig! Sedan om bebis, han hade inte gått upp tillräckligt, han borde ha gått upp lite mer enligt hennes standardiserade tabell...(underförstått...svälter jag honom??) Jag förklarade att han äter så mycket han vill OCH på natten men ska han äta tills han spyr?

Amningen är en känslig fråga för de flesta mödrar, oavsett om man är förstabarnsförälder eller har fler barn (vet jag eftersom jag pratat med både och). Jag får konstant åsikter från omgivningen som mer eller mindre går ut på att du ska slita fram tutten så fort bebis gnyr.....hur ska man då lära sig att det kanske är något annat bebis vill? Barnmorskan var dryg när hon sa det och det small till i huvudet - hade jag fått göra som jag ville hade jag stampat med ena foten i golvet och skrikit argt rätt ut som den trotsiga 5-åring jag en gång var. Eftersom jag nu är vuxen så reagerar jag ju vuxet.....typ.....jag vägrade prata med henne, jag vägrade svara och jag vägrade låtsat att hon var i rummet (hennes arbetsrum). Den tatuerade sambon var helt med på noterna men tyckte nog att det var rätt underhållande så han svarade barnmorskan glatt å mina vägnar medans hon bara stod och tittade på mig för att till slut klämma ur sig lite tyst..."Ja, men Vidar kanske är ett smalt barn..."!! Av detta mina vänner kan man lära sig att det fungerar att betee sig barnsligt ibland :-) (Dessutom äter Vidar nu dubbelt så mycket som för ett par dagar sedan, det kallas tillväxtperioder och förhoppningsvis känner barnmorskan till det också!!)