miriam

Jag har verkligen tur. Den tatuerade sambon är så glad över sonen och vill verkligen vara delaktig i allt. Jag är otroligt bortskämd och jag vet om det. Det finns dagar då jag inte behöver byta en enda blöja för den tatuerade sambon gör det utan diskussion, "jamen, du ammar ju, jag vill ju också göra något viktigt" svarar han när jag halvlamt erbjuder mig att byta åtminstone en blöja. Det gäller både dag och natt. Den tatuerade sambon är verkligen duktig på att ta hand om Vidar. Han kontrollerar varenda liten prick som Vidar får, han ser små svullnader och har dem under uppsikt och det var han som upptäckte att Vidar på ett dygn vuxit ur de minsta blöjorna och fått blöjskav som gjorde ont. Den tatuerade sambon smörjde och fixade och donade. Och han sjunger för Vidar!!!!! Under alla år vi har varit tillsammans har jag aldrig hört den tatuerade sambon sjunga, inte ens när han tagit på tok för många järn innanför västen!!! Men helt plötsligt satt han där en dag och sjöng Kalinka (ok...vi håller på att försöka damma av alla gamla barnvisor som vi glömt bort. Själv var jag tvungen att sjunga för Vidar en dag när han var jätteledsen och jag kunde inte komma på en enda låt så det slutade med att jag sjung en skotsk "pub-visa" om skotten Donald som alltid går i kilt. Den käcka refrengen går såhär "...and all the Lassies say hey Donald where´s your trousers? Let the wind blow high let the wind blow low...")

Jag läste mycket innan om mödrar som gick in och tog över barnet helt, hur de blev helt uppslukade av barnet och hur pappan hamnade utanför. Så vill inte jag ha det! Vi är en familj och där ska vi båda kunna ta hand om Vidar och framförallt är det viktigt att Vidar känner sig lika trygg hos båda. Eftersom den tatuerade sambon jobbar schemalagda tider så kan han ofta följa med på alla BVC tider (han var med på varenda besök hos MVC när jag var gravid) för att han vill och är engagerad. Eftersom jag inte är förtryckt hemma (bara när vi bråkar för då är jag den mest försmådda kvinnan i hela världen) så tar jag vid dessa besök ibland ett steg tillbaka och ger den tatuerade utrymme, det är ju vår familj. Det intressanta är att den tatuerade ställer en fråga till barnmorskan och hon svarar genom att titta på mig och prata med mig, inte med honom. Det har varit så genomgående hos alla vi har gått till (utom på BB). Den tatuerade kommenterade detta en gång själv och sa något i stil med "räknas inte papporna lika mycket som mammorna?". Han har helt rätt.....det tjatas så mycket om att alla pappor ska vara så engagerade i sina barn men när de är det så möter de ibland ganska svala reaktioner. Hur ska pappor vilja fortsätta om de får sådana reaktioner? Ska vi kanske börja kvotera in BVC-besök och liknande för bara papporna precis som vi ska kvotera in kvinnor i alla led? Eller som man säger så fint..."It takes two to Tango..."!!!