miriam

Idag var jag på yoga. Har man tur och kommer in rätt i andningen så är det så coolt, det är så fyllt av energi och kraft. Ett bra Yoga pass som idag såg jag det här som inre bild när jag skulle koncentrera mig på det tredje ögat...flum. Utsikt från de fem systrarna.

Efter ca 45 minuter så brukar vi vila på det här yogapasset för att man ska varva ner. Nu är det här speciell gravidyoga så personligen kan jag bara säg att efter 5 minuter så är jag uttråkad och vill inte ligga kvar längre. Det känns som när jag var liten och gick på dagis och var tvungen att vila varje eftermiddag. Då fick man iallafall lyssna på sagoband - favoriten var Bamse och Dunderhonungen. Idag låg jag och vred på mig igen ända tills jag hörde djupa snarkningar inne i salen. Det var en gravid kvinna som slappnat av ordentligt...:-)

Jag är ganska rund om magen nu då graviditeten börjar närma sig upploppet. Vidare är det ju vinter vilket innebär att  man bör ha jacka på sig för att inte frysa. Jag har en täckjacka som gå ner lagom till rumpan men för närvarande strävar jackan uppåt eftersom magen vill ha sin mängd tyg. Jag tror inte folk ser att jag är gravid utan de tror att jag är Michelin fet över magen, bara magen!!! Det är ju för det mesta komiskt.

Häromdagen när jag satt på tunnelbanan och vad som kändes som en hel skola med väldigt livliga och högljudda barn kom in. Ett gäng pojkar stod bredvid mig och låtsades inte se mig riktigt men efter ett tag hörde jag hur den ena pojken sa till sin lilla snoriga kompis....oj, va tjock om magen hon är!!! Okej, när barn säger det är det faktiskt ok men för inte så länge sedan satt jag på tunnelbanan där det var ganska trångt. Gubben jag satt bredvid var sur för att jag satt bredvid så han inte kunde sträcka ut tidningen ordentligt och sur på tjejen som satt mittemot för att han inte kunde sträcka ut benen. Hon tittade ner hela tiden men jag var tvungen att se vad hans huffande och puffande var om. Då sitter han och låtsas som att jag inte skulle höra när han sitter och säger feta tjej. Han var rubbad i huvudet så jag tog det inte personligt men det som fick det att klicka var häromdagen när jag gick i affären och en kille går rätt in i min mage och för första gången sa jag ifrån HÖGT att jag är gravid så han kan väl se sig för. Han låtsades inte höra men hur är det för människor som är överviktiga på riktigt? Jag är normal i kroppen när jag inte  är gravid, inte överviktig alls men under graviditeten har folk som inte sett att jag är gravid betett sig väldigt illa. Är det sådant här som överviktiga får ta när idioter tycker att de är i vägen?? Hur kan man bara betee sig så? Jag menar inte att folk ska ta överdriven hänsyn till att jag är gravid, utan låta bli att vara så nedvärderande mot överviktga. Jag skäms för deras skull att de beteer sig så illa, hur lågt kan man sjunka?

Jag hatar sjukhus. Jag hatar dem verkligen med varje fiber i min kropp. Så fort jag ser dem börjar det, de är stora och inte särskilt inbjudande. Det påminner alltid om mentalsjukhus och det är bara obehagligt att gå in. Barnmorskan mer eller mindre tvingade  oss att gå på förlossningsavdelningens föreläsning/introduktion. Vi är på väg dit....och ser sjukhuset.....det är stort och trist och inte särskilt inbjudande....det står folk på kryckor utanför och röker....när man kommer in är det som en labyrint av korridorer och skyltar överallt....det är folk överallt och det är bara så mycket att ta in. Värst är doften...det luktar alltid sterilt på sjukhusen. Jag vet inte vad det är men jag kan inte slappna av på sjukhus.

Så vi är iallafall tvugna att gå då det är vår läxa inför nästa föräldrargrupp. Inte nog med att jag måste in och stå ut där i två timmar, dessutom är det ett annat par från vår föräldrargruppen där, naturligtvis det enda paret som vi inte gillade så mycket. Hon är så självgod i sin graviditet och i sitt blivande moderskap att jag faktiskt får impulser att stampa till henne på foten så hon landar lite....man skulle kunna tro att hon är den första kvinna på jorden som ska få barn. Dessutom synar hon mig och den tatuerade sambon från topp till tå...tittar på oss nedlåtande....och vänder sig om utan att låtsas om att hon sett oss. Kossa!!!! Den tatuerade sambon börjar nu bli lite obekväm...han är rädd att jag ska ställa till en scen av något slag och verkligen stampa till henne på foten....jag håller egentligen med honom, kossan är inte värd att bry sig om men jag kan ändå inte låta bli att undra vem hon tror att hon är. Blääää......

Tack gode gud för alla dessa underbara barnmorskor. Undrar var de får sitt tålamod ifrån....de är så rara jämt, och de verkligen bryr sig och är måna om att alla har det bra. De är verkligen som balsam på såren...vi satt i salen och så fort de började prata slappnade jag av och började nästan gråta och kände att jag ska nog kunna föda mitt barn på sjukhus också utan att bli ihjälslagen av någon galen psykpatient vägg i vägg med förlossningsavdelningen eller att en knarkar på jakt efter droger tagit sig in på fel avdelning. För barnmorskorna finns ju där och där dom är är det alltid lugnt.

I tisdags var det dags för den första träffen med föräldrargruppen. Sex par med lätt spända blivande förstagångsföräldrar föstes ihop i mödrarvårdscentralens fikarum tillsammans med vad vi alla hade gemensamt förutom bebisar = barnmorskan. Alla paren sitter spänt med sin partner.  Jag var lätt anti och ville bara gå men fick ta mig i kragen och sitta kvar eftersom det är det ansvarstagande att göra så......(jag hatar att växa upp). 

Det var inte så hemskt och gulligulligt som jag trodde, bortsett från förlossningsfilmen, (jag har fortfarande traumatiska bilder från åren i grundskolan då lärarna tvingade oss att lida igenom förlossningsgilmens alla skeden med allt slask som var med). Det enda som förvånade mig till slut var att jag tydligen var den som oroade mig minst i gruppen inför att vara gravid och att föda barnet....faktum är att jag gick därifrån och frågade sambon (som var lika förbryllad  han) om det var något fel på mig som inte oroade ihjäl mig inför gud ved allt med förlossning, och bebis och jag vet inte allt!!!! Vid ett tillfälle frågade en tjej mig rätt ut om jag verkligen inte gjort något för att förbereda mig inför förlossningen!!! Jag fick dåligt samvete tills jag sa som det var...jag kan inte se in i framtiden, jag vet inte om förlossningen kommer att ta flera dygn, timmar eller om det är över på en kvart. Man kan inte heller veta om man kommer in på sjukhuset i tid för att få bedövning, ligger bebisen fel så tar de ut den med kejsarsnitt. Jag vet det här och det lugnar mig: jag bor i en storstad där jag har fyra till fem sjukhus inom max 30 minuters bilfärd. Ingenting under graviditeten tyder på att något är fel men framförallt tycker jag inte att det är bra för bebisen att mamman går och oroar sig hela graviditeten.....jag har resten av livet på mig att oroa mig för saker jag inte ens kan föreställa mig nu. Men framförallt  har kvinnor fött barn i alla tider och de har ju överlevt även de som fött under de mest absurda förhållanden och utan läkare och barnmorskor (tänk bara på Robin Hood prince of thieves där kvinnan föder i skogen med hjälp endast av en mor vars erfarenhet är att förlösa föll och han kunde förlösa bebisen trots att den låg fel).

Som tur är för mig så har jag en underbar barnmorska som jag träffade idag och hon bara skrattade och sade att det är ju komiskt att det enda jag egentligen oroat/funderat på sedan i tisdags är om jag oroar mig för lite!!!! Så nu har jag oroat mig i två dagar, nu får det vara bra. Jag håller med den tatuerade sambon......det är bättre att vara fatalist, livet blir så mycket roligare!!

Vuxenpoäng 2
Den här veckan har jag jobbat sex dagar istället för fem. Om jag inte hade varit gravid så hade jag med största sannolikhet festat ordentligt igår och legat bakis och skakis och tittat på Alpina störtloppet idag. Men nu är jag gravid så min vana trogen tog jag en fika med en kompis igår efter jobbet och sedan åkte jag hem och lade mig i soffan, Lagom till tio på kvällen somnade jag i soffan. Imorse vaknade jag vid niotiden och såg iallafall herrarnas störtlopp. Go Patrick Järbyn, så bra. Naturligtvis ville jag se Anjas åk men eftersom jag tydligen och mot min vilja håller på att växa upp nu så tyckte jag till slut att det var för fint väder ute för att sitta hemma och titta på TV hela dagen så jag satte på mig alla varma kläder man behöver för en långpromenad och ut i vintevädret för långpromenad. Jag kan ju inte ligga hemma i soffan hela dagen och glo på TV som jag skulle gjort annars. Nåväl jag tog med min radio och lyssnade på P4 för första gången frivilligt i hela mitt liv. Jag gick ut vid 11:30 och loppet började inte förräns 12:45 så när störtloppet väl började så kunde jag inte sluta lyssna utan var tvungen att fortsätta promenera tills Anja gjort sitt åk och naturligtvis var jag tvungen att höra de två sista åkarna göra sitt innan Anja tog guld!!!! Jag fick säkert 100 vuxenpoäng och det var det värt för ANJAS TREDJE GULD!!!!!

Igår skulle jag ha träffat en kompis och fikat. Jag har inte träffat henne på evigheter men det är inte mitt fel eftersom det alltid är hon som ställer in i sista minuten. Det är alltid väldigt dramatiska ursäkter och förklaringar till varför hon inte kan heller.

Det började för ca 2,5 år sedan, vi var ett gäng kompisar som skulle hem till en annan kompis och äta middag. Vi var några som stod och väntade men hon dök aldrig upp, vi kan för enkelhetens skull kalla henne B. Nåväl till slut gick vi andra lätt förbryllade hem till vår kompis, när vi sitter där piper det mer eller mindre samtidigt till i allas mobiltelefoner. B har skickat ett meddelande att hon tyvärr inte kan komma till middagen då hennes morfar ligger på sjukhus och svävar mellan liv och död. Självklart är detta en acceptabel ursäkt och alla förstår. Under det närmsta året som följer så ställer B in varje träff med oss i sista minuten eller gärna ett par timmar EFTER att vi skulle ha träffats och hänvisar till att hennes morfar är på väg in till sjukhus. Så blir hon gravid och vi lyckas faktiskt träffa henne några gånger då. Hennes morfar dör och det får till följd att hon bråkar med en av oss för att hon inte tycker att denne kompis deltar ordentligt i sorgen.....så vi splittras i två grupper tills vi övriga kompisar faktiskt kommer överens om att bråket mellan B och den andre inte rör oss.

Ändå är det bara jag som träffar B nu...de andra har slutat bry sig. De har tröttnat på att B ställer in varje träff och hänvisar till än det ena än det andra och mest populärt är det att skylla på hälsan, om inte sin egen så hennes mamma nu. Till saken hör att B är en av de egentligen friskaste människor jag har träffat. Likväl är det senaste året bara jag som träffar henne....men så börjar hon ställa in alla träffar med mig också....barnet är sjukt, hon har bråkat med pappan, barnet är sjukt igen, mamma och barn är sjukt. Till slut nådde jag en punkt när jag gav upp och slutade svara. Då kom det efter ett par veckor ett sms som sa att hon tänkte ofta på mig och min graviditet.....så efter några svängar så skulle vi då till slut träffas igår.

Jag gick hela dagen och väntade på att det skulle komma ett sms där hon ställde in träffen men ingenting kom!!!! Sagt och gjort så åkte jag in till träffpunkten i stan där vi bestämt att vi skulle ses. Så.....igår stod jag - höggravid och trött efter jobbet men glad för att äntligen träffa henne och väntade i 20 minuter i -13 graders kyla och hon dök inte upp och svarade inte i mobilen. Jag gick, ringde upp våra i hennes fall tidigare gemensamma vänner och deklarerade att det var sista gången jag träffade henne, eller snarare offrade att boka upp en ledig kväll jag kunde använt till annat. Efter 45 minuter skickar hon ett sms där hon säger att hon sitter på akuten med magsår och barnet i famn..... Ärligt talat så bryr jag mig inte för jag är inte säker på att det är sant. Det end jag kan säga är att det är tragiskt för henne för hon har snart ingen kvar som orkar träffa henne. Vem vill umgås med någon som inte kan försöka förklara sig eller ens försöka vårda en vänskap!!! Så hej då vännen!!

Idag kom det äntligen, efter faktiskt exakt ett år efter att jag slutat på mitt gamla jobb så kom äntligen det efterlängtade och eftertjatade arbetsbetyget.

Innan jag började på mitt otroligt megaviktiga statliga jobb så arbetade jag i ett privat företag med diverse projekt. Det underbara lärde jag mig då var att min det var min akademiska utbildning som till största del gav mig karriärmöjligheter där. Det komiska är att jag är jurist i botten men det hade absolut ingenting att göra med det jag gjorde på min gamla arbetsplats eftersom det handlade mer om service och att upprätthålla goda kundkontakter och personalansvar. Det var ju tur för mig att mina gamla chefer tyckte att det var relevant med en juristutbildning då. Hur roligt det än var att jobba där så var det inte speciellt utvecklande i förhållande till min examen så när jag fick den statliga tjänsten så var det bättre att ta den för att få erfarenheten i förhållande till min utbildning än att stanna kvar. Jag var på god väg att börja gråta när de talade om vad jag skulle få i lön....och det var inte av lycka!!! Jag kan inte fatta att man ska ha så dåligt betalt när man jobbar statligt.....det är nästan komiskt/cyniskt. Min tidigare tjänst krävde i princip mest en ordentlig social kompetens det var det viktiga och jag hade bra betalt men det nya jobbet kräver faktiskt att jag är skärpt juridiskt, lyhörd, och socialt kompetent. Än så länge är jag bara aspirant vilket innebär att det de flesta kallar lön kallar jag för bidrag.

Nåväl, i nästan ett års tid har jag väntat på att få mitt betyg och idag kom det äntligen men det kom inte förräns efter en massa kohandlande med den gamla chefen. Så när betyget kom så var säker på att det skulle vara någon ljummen beskrivning.....slet upp kuvertet.....och blev faktiskt nästan överrumplad av alla superlativ min gamla chef skrev om mig.....jag är bäst!!!!!