Den lille vikingen
Nu har mamma somnat så då ska jag berätta hur veckan varit. Jag har varit lite trött och inte så hungrig den senaste veckan. Mamma var jätteorolig för några dagar sedan för då sa hon att jag gått ner jättemycket i vikt och att jag verkat ha fått någon maggrej som konstigt nog inte smittade mamma och pappa och så ville jag inte äta. Mamma försökte med allt, hon gav mig min favoritmat men jag ville inte ha. Jag var inte så sugen på mat eller det andra hon försökte ge mig. Hon gav mig en massa att drdicka och jag var faktiskt jättetörstig så det var gott.
Det har kliat och känts konstigt i munnen. Det är jobbigt när mamma och pappa inte fattar. Jag försöker ju förklara, jag stoppar ju till och med in fingrarna i munnen för att visa men de hajjar ju ingenting...åhhh...päron.
Så häromnatten var det riktigt illa, det kliade och gjorde ont i munnen och jag kunde inte sova. Jag försökte hitta en ställning att sova i för att få bort det onda...om jag sov på ansiktet kanske....men då vaknade mamma och snurrade mig på sidan....något om att man inte ska sova på ansiktet....på morgonen när jag brukar sova så gick inte det heller för det bara fortsatte. Pappa sov och mamma försökte vila med mig men det gick inte att vila för det var så irriterande och jag ville bara få bort det och mamma sa att det verkade klia i hela kroppen på mig fast jag var så trött så jag borde svimma. Så helt plötsligt ser mamma lite konstig ut och säger...."Jag undrar om..., kan det vara så???" Så stoppade hon in sitt finger i min mun och kände runt. Det smakade mamma om fingret och så sa hon "....mammas lilla hjärta...du har ju fått din första tand...ja, jösses det är väl klart att det är jobbigt för dig. Lilla vännen att mamma och pappa inte fattat det innan...." Det är okej mamma, jag är ju enda lilla vikingen i den här familjen. Mamma strök på något i munnen så kliandet gick över och jag kunde äntligen somna. Undrar vad en tand är....kanske den där hårda grejjen som mamma och pappa vill känna på hela tiden. Jag skriker till ibland när det får vara nog...vi ska ju leka!
Det har kliat och känts konstigt i munnen. Det är jobbigt när mamma och pappa inte fattar. Jag försöker ju förklara, jag stoppar ju till och med in fingrarna i munnen för att visa men de hajjar ju ingenting...åhhh...päron.
Så häromnatten var det riktigt illa, det kliade och gjorde ont i munnen och jag kunde inte sova. Jag försökte hitta en ställning att sova i för att få bort det onda...om jag sov på ansiktet kanske....men då vaknade mamma och snurrade mig på sidan....något om att man inte ska sova på ansiktet....på morgonen när jag brukar sova så gick inte det heller för det bara fortsatte. Pappa sov och mamma försökte vila med mig men det gick inte att vila för det var så irriterande och jag ville bara få bort det och mamma sa att det verkade klia i hela kroppen på mig fast jag var så trött så jag borde svimma. Så helt plötsligt ser mamma lite konstig ut och säger...."Jag undrar om..., kan det vara så???" Så stoppade hon in sitt finger i min mun och kände runt. Det smakade mamma om fingret och så sa hon "....mammas lilla hjärta...du har ju fått din första tand...ja, jösses det är väl klart att det är jobbigt för dig. Lilla vännen att mamma och pappa inte fattat det innan...." Det är okej mamma, jag är ju enda lilla vikingen i den här familjen. Mamma strök på något i munnen så kliandet gick över och jag kunde äntligen somna. Undrar vad en tand är....kanske den där hårda grejjen som mamma och pappa vill känna på hela tiden. Jag skriker till ibland när det får vara nog...vi ska ju leka!
Barnvagnen del...oh it never ends does it???
För er som följt sagan om den trasiga barnvagnen så vet ni nu att ärendet ligger hos Allmänna reklamationsnämnden. För några veckor sedan fick jag svara på en skrivelse från motparten. Motparten hade skrivit en del saker som inte var sanna (bland annat att hon erbjudit en ny vagn istället för den gamla) och då fick jag tillfälle att svara på dessa. Igår kom svaret på mitt svar och nu helt plötsligt kan återförsäljaren inte längre förstå vad problemet är eftersom hon har gjort det hon ska... Bland annat så tycker hon att det är väl samma sak att häva köpet och ge tillbaka 55% av pengarna och så köper vi en ny av henne för de futtiga pengarna vi fick tillbaka, som att hon ersätter oss med en helt ny barnvagn istället för den som gick sönder!!! Men det är en jätteskillnad...en ny vagn för samma pris som den ursprungliga är en ersättning enligt Konsumentköplagen....ett hävt köp där den lilla restsumman går till att köpa en ny vagn är inte alls samma sak, där har konsumenten förlorat pengar men det tyckte inte hon, vilket kan vara naturligt kanske för henne. Men efter att ha skrivit några svar så kan hon inte längre förstå problemet....
I svarsskrivelserna ska man bara skriva om man kan tillföra något nytt i ärendet inte mer förtydliganden och jag känner mig snart som en långrandig jurist som kör uttröttningstricket bara för att vinna. Nu kan det ta upp till 6 månader innan ARN avgör ärendet...!!!
Mitt riktiga namn...
...som bekant har ju jag och den lilla vikingen nu bytt namn och tagit den tatuerades som familjenamn. Det gick ganska smärtifritt vad gäller registrering hos myndigheter och banker. Faktum är att det gick så fort att jag inte ens hann berätta det själv. Jag sprang på min chef bara några dagar efter att vi bytt namn och hon glad i hågen sa "Din filur, du har ju bytt namn...det var en överraskning"...ja, men tänkte jag - det är ju bara några dagar sedan det gick igenom.
Så gick jag in på min internetbank och undrade hur jag kunnat komma in på någon annans banksida...det tog ett tag innan jag fattade att jag bytt namn själv och det var ju faktiskt min sida. Så kom jag på att det kanske är läge att byta bankkorten också utifall att jag skulle behöva dra dem i slip...ni vet som på den gamla goda tiden (jag kommer ihåg en gång i Grekland när jag och den tatuerade köpta guldsmycke och den glade butiksägaren bara drog fram en av de där gamla slipparna som man drog kortet i utan att ens be om leg....vi undrade om vi ens betalade för smyckena eller om han bara gav bort dem...vi betalade) så jag ringde till kundtjänst där han gladeligen skulle hjälpa mig...ja visst vad är det riktiga namn sa han?? Va??? Mitt riktiga namn? Jo det nya men det gamla var väl också riktigt?? Så fortsatte samtalet på samma sätt med vad är mitt riktiga namn??? Jag började skratta för det var så komiskt men det tyckte inte han på banken som blev surare och surare på rösten... till slut fick jag mina nya kort iallafall.
Så gick jag in på min internetbank och undrade hur jag kunnat komma in på någon annans banksida...det tog ett tag innan jag fattade att jag bytt namn själv och det var ju faktiskt min sida. Så kom jag på att det kanske är läge att byta bankkorten också utifall att jag skulle behöva dra dem i slip...ni vet som på den gamla goda tiden (jag kommer ihåg en gång i Grekland när jag och den tatuerade köpta guldsmycke och den glade butiksägaren bara drog fram en av de där gamla slipparna som man drog kortet i utan att ens be om leg....vi undrade om vi ens betalade för smyckena eller om han bara gav bort dem...vi betalade) så jag ringde till kundtjänst där han gladeligen skulle hjälpa mig...ja visst vad är det riktiga namn sa han?? Va??? Mitt riktiga namn? Jo det nya men det gamla var väl också riktigt?? Så fortsatte samtalet på samma sätt med vad är mitt riktiga namn??? Jag började skratta för det var så komiskt men det tyckte inte han på banken som blev surare och surare på rösten... till slut fick jag mina nya kort iallafall.
Liten Viking på nya äventyr
För några veckor sa mamma att vi skulle gå till något som hette öppna förskolan...jag visste inte vad det var men mamma bestämmer ändå allt så det brukar bara vara att följa med och hoppas på att det är roligt. Det var jätteroligt...fullt med andra barn och föräldrar....de hade en stor mjuk matta på golvet så det var mycket skönare att krypa runt på golvet för knäna.
Nu har jag varit där några gånger och idag så kröp jag iväg utan att ens titta på var mamma var. Jag behöver väl inte det...jag är ju stora killen nu och klarar mig själv..he he he. Dessutom var jag tvungen att visa min nya frisyr för de andra barnen där. Mamma och pappa klippte mig häromdagen...jag förstår inte riktigt varför de sjåsar så mycket om det....men helt plötsligt var det kallare om öronen ochdet var skönt att inte ha en massa hår i ögonen. Så idag kom jag till öppna förskolan för att visa mitt nya kortklippta hår...då hade Jonathans föräldrar klippt hans hår ännu kortare, superkort och hans pappa är långhårig. Jaaa, det är inte lätt att vara liten...det ska ni veta.
Idag bestämde jag mig för att jag ville se vad som fanns i lådan som lektanten alltid knackar på och öppnar. Vi sitter alltid i ring och sjunger och så knackar lektanten på lådan och plockar upp olika grejjor...idag ville jag också se vad som fanns i. Jag fick krypa över hela mattan för att komma dit, på vägen så var det flera bebisar och barn som försökte stoppa mig....en hoppade på mig bakifrån, en annan försökte dra mig i håret och en satte sig i vägen...mamma sa att det var rena Golgata för mig att komma fram men jag lyckades he he he Tjohooooo!!! Jag knackade också på lådan...he he he dessutom kan jag nypa till andra barn också fast jag brukar låta bli för det finns mycket roligare saker att göra.
Nu har jag varit där några gånger och idag så kröp jag iväg utan att ens titta på var mamma var. Jag behöver väl inte det...jag är ju stora killen nu och klarar mig själv..he he he. Dessutom var jag tvungen att visa min nya frisyr för de andra barnen där. Mamma och pappa klippte mig häromdagen...jag förstår inte riktigt varför de sjåsar så mycket om det....men helt plötsligt var det kallare om öronen ochdet var skönt att inte ha en massa hår i ögonen. Så idag kom jag till öppna förskolan för att visa mitt nya kortklippta hår...då hade Jonathans föräldrar klippt hans hår ännu kortare, superkort och hans pappa är långhårig. Jaaa, det är inte lätt att vara liten...det ska ni veta.
Idag bestämde jag mig för att jag ville se vad som fanns i lådan som lektanten alltid knackar på och öppnar. Vi sitter alltid i ring och sjunger och så knackar lektanten på lådan och plockar upp olika grejjor...idag ville jag också se vad som fanns i. Jag fick krypa över hela mattan för att komma dit, på vägen så var det flera bebisar och barn som försökte stoppa mig....en hoppade på mig bakifrån, en annan försökte dra mig i håret och en satte sig i vägen...mamma sa att det var rena Golgata för mig att komma fram men jag lyckades he he he Tjohooooo!!! Jag knackade också på lådan...he he he dessutom kan jag nypa till andra barn också fast jag brukar låta bli för det finns mycket roligare saker att göra.
Hur sörjer man?
Hur sörjer man? Finns det verkligen ett rätt sätt att sörja på? Ett sätt som är bättre än alla andra? Det vanligaste jag hör är att jag ska släppa ut det. Hur släpper man ut det? Måste jag gråta mig rödögd? Jag har inga sådana tårar. Hon som dog var älskad av många. Hon var underbar och hon var alltid glad. Det är bara så jag kan minnas henne...hon var alltid glad. Hade alltid nära till ett skratt som växte från magen och klingade härligt samtidigt som hon kisade med ögonen. Jag vill inte gråta för jag kan bara minnas henne med glädje...hon var en del av mitt liv som barn, som tonåring och som vuxen.
Det är alltid svårt att veta hur man ska trösta de som finns kvar efter någon som försvunnit ur våra liv och varit älskade. Hur tröstar vi hennes man som var hennes följeslagare genom livet i över 50 år? Hur talar man om för honom att livet går vidare? Jag gör det inte, jag vägrar. Det finns ingen handbok i hur man gör när människor man älskar försvinner. Jag har nog alltid tagit för given att när man är ledsen så gråter man ögonen ur sig och så tar man ett djupt andetag och börjar om. Jag trodde inte att det skulle vara så här, jag vägrar, hon var älskad och hon var underbar. Jag sörjer också att jag inte får träffa henne mer i denna livstid men det är ju bara denna livstid...det kommer flera men jag tänker inte gråta floder...
Nästa inlägg blir lite piggare!!
Det är alltid svårt att veta hur man ska trösta de som finns kvar efter någon som försvunnit ur våra liv och varit älskade. Hur tröstar vi hennes man som var hennes följeslagare genom livet i över 50 år? Hur talar man om för honom att livet går vidare? Jag gör det inte, jag vägrar. Det finns ingen handbok i hur man gör när människor man älskar försvinner. Jag har nog alltid tagit för given att när man är ledsen så gråter man ögonen ur sig och så tar man ett djupt andetag och börjar om. Jag trodde inte att det skulle vara så här, jag vägrar, hon var älskad och hon var underbar. Jag sörjer också att jag inte får träffa henne mer i denna livstid men det är ju bara denna livstid...det kommer flera men jag tänker inte gråta floder...
Nästa inlägg blir lite piggare!!
Det går troll i barnvagnar
Häromdagen var den lilla vikingens farmor och hälsade på i storstan. När vi promenerade runt så kände jag hur barnvagnen var trögsvängd och obalanserad. Helt otroligt men det hade blivit punka på höger däck. Det blev till att åka hem på en gång och vara försiktig så däcket inte blev sönderskuret när vi skulle ta hem den. Dagen därpå lagade den tatuerade däcket och vi pumpade upp det ordentligt. Jag andades ut och skulle ta en långpromenad med den lilla vikingen men icke sa nicke. Halvvägs på vår promenad så blev det punka på det vänstra däcket och luften bara for ut. Den lilla vikingen undrade vad mamma höll på med. Jag fick dra hem barnvagnen på framhjulen för att återigen inte skära sönder däcket. Den tatuerade lagade återigen däcket....och än så länge verkar det hålla.
Jag blev ändå matt vid tanken på att något annat skulle vara fel med vagnen och vi skulle vara tvugna att åka tillbaka och reklamera den här också. Hos samma människa/företag där vi nu har ett ärende i allmänna reklamationsnämnden. Vad är sannolikheten att hon skulle ens försöka vara tillmötesgående och uppfylla garantin särskilt som hon lär komma ihåg att jag ville lämna tillbaks vagnen då jag inte tycker om den. Så peppar peppar så verkar det bara som att det var glasbitar i däcken.....
Jag blev ändå matt vid tanken på att något annat skulle vara fel med vagnen och vi skulle vara tvugna att åka tillbaka och reklamera den här också. Hos samma människa/företag där vi nu har ett ärende i allmänna reklamationsnämnden. Vad är sannolikheten att hon skulle ens försöka vara tillmötesgående och uppfylla garantin särskilt som hon lär komma ihåg att jag ville lämna tillbaks vagnen då jag inte tycker om den. Så peppar peppar så verkar det bara som att det var glasbitar i däcken.....