miriam

Igår när jag var i badrummet och skulle torka håret med handduken lyckades jag komma åt den tatuerades spegel som åkte i golvet och gick sönder....nej skrek jag högt. Sju års olycka....men det är ju bara skrock sa den tatuerade..kom igen...jaha tänkte jag, hoppas han har rätt.

Så kom skattedeklarationen med posten...i bakhuvudet trummade att spegeln gått sönder så jag öppnade deklarationen skeptiskt men fick till min förtjusning se att jag får tillbaka på skatten. Hmm...han hade nog rätt den tatuerade, ingen fara på taket tänkte jag samtidigt som telefonen ringde och det var den högsta chefen för vår enhet som ringde. Hmm....vad kan hon vilja? Jag ska ju inte börja jobba än....jo, kunde jag tänka mig att byta kontor? Eller åtminstone fundera på det? Jag behövde inte svara på en gång utan hon skulle ringa tillbaka i nästa vecka...vilken kalldusch, jag insåg hur bra jag ha det som bara gått hemma och omgivit mig med folk som jag gillar och som gillar mig. Jag kan själv bestämma över min tid och i princip bara anpassa mig till den lilla killen. Nu knackar verkligheten på och det känns inte så roligt om jag ska vara ärlig....jag kan tänka mig att byta avdelning på kontoret där jag är men jag kan inte tänka mig att byta geografiskt kontor för då blir det ännu längre resväg...ók...tänkte jag, här kommer de sju dåliga åren nu då....

Den lilla har dessutom varit sjuk och återhämtar sig sakta men är fortfarande dålig. Själv vaknade jag imorse och kunde inte prata längre...jag bara kraxar och är superhes....jag och den lille vikingen gick iallafall iväg till förskolan och lekte lite varvid jag använde upp alla mina röstresurser så återigen fundrade jag på om det var sju års olycka...tills vi kom hem och det började regna och snöa omvartannat...nähä, inte var det någon sjuårig olycka. Jag har ju tur....hellre sjuk när det är dåligt väder än när det är strålande sol och man bara vill vara ute och vad beträffar jobbet...ja ja, jag har iallafall ett jobb att gå tillbaka till och jag börjar med det så får vi se sen.