miriam

Häromdagen var det dags för föräldrargrupp igen. Jag och den tatuerade gick dit och skulle nu lära oss om mat. Oh mein gott - det är en vetenskap, bebisar får inte äta vissa saker för det bildar gifter i deras kroppar, man måste tillvänja dem vid gluten etc etc.... Lilla vikingen var cool som vanligt, vi lade honom på mage på golvet och han reste sig genast på armarna och tittade på alla andra bebisar. De andra bebisarna var i famnen på mammorna....sedan kom de sakta ner en och en på golvet. Så skulle vi börja diskutera hur länge papporna ska vara hemma: Mamma nummer 1: "ja, min gubbe ska vara  hemma 2,5 månad nästa sommar för då är det EM i fotboll" (sa hon med en underton av nedlåtenhet mot mannen), mamma nr 2 "min man ska vara hemma ca 6 månader" (sympatiskt)mamma nr 3 "vi har inte råd med att min man är hemma" och så vi..."jaa, den tatuerade ska vara hemma ett år".....varvid det blir helt tyst och alla tittar bara på oss.....så börjar det nästan skuldmedvetet runtomkring...."ja, vi hade också velat göra så....bla bla men vi kan inte bla bla.." Den coola barnmorskan vi har sa med ett leende..."ja, det är ju ofta så att mammorna inte vill släppa ifrån sig ledigheten med barnet..."

Jag skulle också vilja vara hemma i flera år med den lilla vikingen och vi har inte stora diskussioner om jämlikhet hemma, vi har helt andra motiv till att dela på föräldrarledigheten. Av naturliga orsaker är nyfödda bebisar och spädbarn mer beroende av mammorna än papporna. Mamma har de ju känt hela sitt liv. Men vi är två föräldrar som båda måste lära oss att ta hand om vår son och han måste känna att vi båda kan ta hand om honom var för sig. Faktum är att jag tycker det är supercoolt att det är fler och fler pappor som tar ut längre ledigheter. Barnmorskan avslutade gruppen med att uppmana de andra mammorna att ta med papporna på ett tillfälle så papporna kunde träffas lite när de var pappalediga.....