miriam

....brukade vi åka till min faster i Wilhelmina. Jag hade tre fastrar, Wilma, Vendla och Viola. Wilma bodde i en by som ligger fyra mil från närmsta stad - Wilhelmina. Hon var den ende av de tre systrarna som valde att stanna kvar. Egentligen är det min mammas fastrar men eftersom de alltid funnits i våra liv så fick de redan när vi var små (jag och min syster) heta faster Vendla, Viola och Wilma. Alla tre växte de upp på gården som en gång i tiden var en stor bondgård med massor av kossar och andra djur och med drängar och pigor. När vi var små så åkte vi upp till gården på somrarna med mamma. Wilma hade fortfarande kvar några kossor och varje sommar var man tvungen att slå gräset, härsa det (hänga upp det på trähästar så det torkade) och sedan köra in det i ladan eller sälja till grannarna som kunde ha större bondgårdar än min faster. Vi tog tåget till Wilhelmina och sedan tog vi mjölkbussen från stan till gården. Varje morgon gick bussen från gården in till stan och klockan två gick den från Wilhemina tillbaka till vår by. Varje morgon utom söndagar så ställde min faster ut mjölken i gamla hederliga mjölkärl på en mjölkpall nere vid vägen så mjölkbussen kunde ta de fulla kärlen och lämna tomma som min faster fyllde med mjölk från kossorna under dagen. I huset fanns det förvisso rinnande vatten och el men det var gamla rör och gamla ledningar. Duscha fick man göra i källaren i ett oinrett rum fullt av stora spindlar. Badrummet låg intill rummet där Wilma filtrerade mjölken som skulle iväg.. Ett annat rum i källaren hade tidigare varit ett stort kök med stor vedugn där fastrarnas mamma brukade baka tunnbröd, stoppa egen korv och allt annat som förekommer på en bondgård.

Min faster var underbar. Jag och min syster brukade vakna tidigt varje morgon och medans mamma sov och tog igen sig efter en hård dag på åkrarna (vi hade ingen traktor utan alla inklusive min mamma gick och slog höet med lie. De brukade säga att mor din ho e bra me lia, de gå undan.) eller efter att ha rensat potatislandet. Jag och min syster sprang ner till Wilma som alltid var vaken när vi kom ner och följde med till lagårn när hon skulle mjölka korna. Innan vi gick ner till lagårn brukade Wilma kisa bussigt med ögonen och fråga om vi ville ha en glass eller festis. Ha ha, party - klart vi ville det trots att mamma strängt sagt till både oss och Wilma att vi var tvugna att äta frukost först....mamma sov ju.

På gården fanns det en jätteläskig katt som hette Sessan. Varje morgon när jag kom till lagårn brukade hon stirra på mig och jag blev så rädd att jag sprang tillbaka till huset med den tokiga katten efter mig. Wilma skrattade gott men var alltid snäll och de gånger då jag stannade i lagårn hela tiden brukade hon skydda mig från katten som var mera vild än tam.

Min faster Wilma var alltid glad. Jag kan inte komma ihåg en enda gång då hon var arg. Hon blev aldrig arg fastän jag och min syster drog fram alla hennes kläder och klädde ut oss i och sprang runt i huset med dem på oss och lekte. Inte ens med finklänningarna. Hon hade alltid glimten i ögat och hade aldrig långt till ett skratt och hon skrattade gott.

Hon berikade min barndom något enormt. Det var underbart att få vara hos henne på somrarna och leva ett äkta bondliv så som man levde för länge sedan utan en massa moderniteter och med hennes glada lynne och skratt. Det är barnet i mig som nu säger hej då.