miriam

Häromkvällen blev jag sugen på kaffe. Jag har undvikit att dricka kaffe eftersom jag för ett tag sedan drack kaffe på kvällen och sonen somnade inte efter kvällsamningen. Men det var ju bara en gång så det  var ju inte empiriskt provat. Så, kaffesuget tog över och jag drack en kopp kaffe. Men Ve och Fasa.....den tatuerade som försökte få sonen att sova tittade strängt på mig efter att ha försökt få den lille att sova i två timmar och sa bara "Det ska nog inte vara något kaffe på kvällarna för dig". He he he.....vad som var ännu bättre var att när sonen skulle sova så var han så glad så varje gång han var på väg att somna så fick han och den tatuerade ögonkontakt och under väldigt tunga ögonlock nästan på väg att glida in i sömn så sprider sig ett stort leende över hela munnen, nappen åkte ut och så började det om igen. Det går inte att motstå sonen när han ler för han ler med hela ansiktet och ser så glad ut!!

Till slut somnade han iallafall bara för att fem minuter senare börja göra lustiga läten. Jag och den tatuerade tittade på honom och undrarde vad han höll på med innan vi såg att han låg och storskrattade i sömnen, sovandes så lade han upp det ena asgarvet efter det andra och till slut väckte han sig själv när han skrattade så mycket. Yrvaket tittade han på oss och såg ut som han undrade vad vi höll på med. Obetalbart att se!!

Så mitt i att sonen kommit och i princip upptar all vår uppmärksamhet så har vi då planerat att gifta oss till hösten..september närmare bestämt. När den tatuerade hade friat för över ett år sedan så såg bröllopsplanerna lite annorlunda ut men så fick vi veta att vi var med barn och bröllopet kom i andra hand. Vi planerade om och bestämde att vi bara skulle bjuda närmsta familjen och vännerna på bröllopet. Allting är i princip fixat och klart, dessutom ska vi ha dopp. En kompis gjorde jättefina inbjudningskort som vi fått mycket beröm för, maten är klar och det mesta av markservicen är planerad. Så kom vi till kapitel klänning. Som sagt det är bara 1,5 månad sedan jag födde Vidar och innan dess kändes det ju knappast som någon större idé att titta på klänningar eftersom jag mest liknande en uppsvälld valross.

I dagarna drog jag med den tatuerade sambon och sonen som snällt väntade utanför butikerna när jag gick in och tittade. I samtliga butiker förklarade jag att vi skulle gifta oss, det var kombinerat dopp och bröllop så jag tyckte inte att det var så passande att jag stod i en vit brudklänning (det är en smaksak men jag fyller 35 år och har fött ett barn....det känns inte jätte jungfrulikt....!!) I butik nummer ett var de jättetrevliga men de hyrde inte ut klänningar de bara sålde dem...men de var jättetrevliga. I butik nummer två åkte mungiporna ner när jag sa att jag inte skulle gifta mig i vitt, jag blev förpassad till en annan avdelning och det var knappt det...i butik nummer tre var de trevliga men hade panik över att jag var ute så sent...det var nästan för sent. Jag förklarade att jag kommer ju att gå ner i vikt mer inför bröllopet....ja ja ja du måste boka klänningen nu!!! I butik nummer fyra så var jag själv med barnvagn, det står tre expediter där medans jag försöker knöla in barnvagnen uppför två trappsteg och dra in den...ingen kom och hjälpte till utan när jag väl lyckats få in sonen utan att klämma ihjäl honom tittar de uppfordrande. Jag förklarade...jag kunde verkligen se hur långt ner i prislistan jag kom. Jag vet mycket väl att jag lika bra skulle kunna gifta mig i Ivoryvitt, men jag vill inte. Det ligger inte heller för mig att ha klänningen hänga i garderoben resten av livet för att ta fram den vid vårstädningar borsta av den och hänga tillbaks den. 

 Ändå kände jag mig nertryckt i skorna....precis som om mitt bröllop är mindre värt bara för att jag inte väljer deras dyraste kreationer. Gudarna ska veta att det inte är billigt att köpa eller hyra de andra klänningarna och det är egentligen inte pengarna det handlar om heller. Jag känner att den lilla bridezillan i mig vaknar till liv....grrrr!!!

En dag bestämde jag att det var dags för mig att lära mig amma på stan. Jag visste inte det om mig själv men jag är väldigt privat av mig och tanken på att sitta på ett kafé och amma tilltalar mig inte alls. Jag tycker att det är privat och skulle känna mig stressad vilket skulle påverka Vidar när han ska äta. Det stör mig inte alls när andra sitter och ammar offentligt och det har det aldrig gjort (enda gången jag blivit irreterad var när jag och den tatuerade sambon satt på en restaurang och precis fått in vår mat och en stolt morfar som satt med familj och nyfödd bebis bredvid oss började byta blöja mitt i restaurangen...).

Inne i stan finns det ett varhus som har ett amningsrum. Jag tänkte jag skulle börja med att öva där....det är jättefint. Ett stort rum med två mikrovågsugnar och tre skötplatser, ett separat rum för amning och en toalett för föräldrarna. Jag öppnar dörren till amningsrummet och där sitter en kvinna och ammar och hennes man!! Men ursäkta mig....ska karlar sitta därinne??? Jag sa inget utan parkerade vagnen så jag skulle vara dold när jag ammade. Så börjar den andra kvinnan att fråga mig hur gammal Vidar var precis när jag skulle släppa ut tutten...mmmm...en månad svarade jag kort....så fortsatte hon så till slut svarade jag bara att hon fick ursäkta men jag tyckte att det var lite privat att amma så....(underförstått = put a sock in it). Hon förstod på en gång och hennes man som inte vänt sig om och tittat frågade med sin nacke på en gång om jag ville att han skulle gå ut? Näe, eftersom han var så artig och frågade så fick jag inse att de bara ville vara trevliga och tog hänsyn (jag är tredje generationens stockholmare och vi är ju inte alltid artiga det första vi är). Efter ett par minuter så hade Vidar börjat äta (antagligen skulle han kunna sitta mitt i världens folksamling med jättemycket liv och inte bry sig om något annat än att äta). Den andra mamman var så glad och trevlig och gav mig så mycket bra tips så nästa gång ska jag själv börja prata först!!!